nr 122
Jag blundar för jag har redan
känt hur paniiiken börjar bryta ut.
Ångesten har klippat sig fast
där under revbenen
och glitter rullar sakta ner
för kinderna.
Mummel, mummel, rött, kletigt, mummel, mummel.
Jag önskar du var här
som den trygghetsnarkoman jag är.
I dina armar är jag fri och
onåbar för de där.
oAo!
121
Vardag och jag vet itne hur man gör.
Jag skakar, rycker.
Skelar, kan inte tänka.
Glassplitter över allt.
I bröstkorgen, i ögonen i hjärnan.
Överallt.
Jag ser, jag hör.
Då är inte nu, jag vet det.
Men nu är då i min hjärna.
Fattar ni?
Nej.
skulle inte tro det.
Kan du ringa?
Nej.
Kan du komma?
Dum fråga.
Jag klarar mig själv jag är vuxen.
Jag får inte be om hjälp?
Okej.
jag klarar mig?
Eller ?
Jag är bara rädd, okej?
jag mår inte så bra..
nr 120
Det är kaos.
Självhatet biter tänderna i mig
och jag känner hur det blir ett
svartmoln runt mig.
Svart moln som förgiftar luften.
Du säger att det inte är någon fara men
jag känner hur du andas in det svarta, in
i din rena sköra kropp.
Jag vet att du inte tål det.
Jag vet att du inte gör det.
Trots att du säger att det inte är någonfara
att det inte gör något.
Dina rörelser säger tvärtom.
Jag känner sånt.
Du kan inte ljuga älskling.
Jag vet ändå.
Det fastnar i bröstkorgen.
Det kommer inte ut.
Jag vill gråta men det går bara inte.
Finaste finaste du.
Jag borde inte vara här just nu.
Jag skadar mer än jag gör bra.
Nu äntligen ramlade små glittrande droppar från
mina ögon och det är skönt samtidigt som det gör ont.
Jag får liksom ingen ordning.
Det är så förfärligt och det är så bra.
Jag vill göra röda sträck.
Det är liksom en symbol för allt.
För det dåliga och det bra.
Men ni skulle aldrig förstå
Aldrig aldrig aldrig
Var glada för det.
nr 119
Hemskaste orden.
Nästan i alla fall.
Jag hatar dem.
De kom ur din mun igen
för tredje gången.
Kände hur all färg bara försvann
hur ansiktet.
Jag tappade allt.
Pang boom krash!
Sen menade du ju inte så.
Det blev lite klumpigt
men såren i själen hade redan börjat
blöda och det tar ett tag innan de
slutar.
Jag håller att kräkas och ryggar
undan när du rör mig.
Vågar inte lita helt.
Vågar inte röra,
inte ta.
Ryggar undan.
Pussar dig på pannan.
Glömde bort.
Sen gråter jag igen och släpper din hand som
jag märker att jag tagit.
Du frågar varför och jag kan inte förklara
men jag vågar helt enkelt inte just nu.
Förra gången var ett helvete
och jag behöver få smälta det här.
Jag kan stoppa ner det i lådan men
det är inte bra i längden.
Det tar tid att bygga upp förtroenden
igen.
Det vet du va?
nr 118
Jag biter mig i läppen.
Du kommer hem.
Jag ler.
Tar tag i saker.
Vi går.
Du åker.
Jag är med er.
Ni ska hem.
Jag ska hem.
Jag missar bussen.
Jag går.
Det svarta börjar växa igen.
Jag går.
Jag gråter villt.
Jag börjar hyperventilera.
Jag går.
Kroppen pallar inte och jag spyr.
Jag går.
Gråter.
Biter i läppen.
Går.
Kommer hem.
Kläderna ramlar av.
X antal lugnande.
För många.
Pepsi.
Ligger i soffan.
Väntar.
Lyckeli <3
Väntar.
Väntar.
Somnar.
Vaknar.
Ont i nacken.
Somnar.
Du kommer hem.
Vaknar.
Går till sängen.
Något annat kommer jag inte ihåg.
Sover.
Kommer inte ihåg något.
Du ska upp.
Jag ber dig sjukanmäla mig.
Jag somnar.
Vaknar av dina frågor.
Somnar.
Vaknar av att du sjukanmäler mig.
Somnar.
Vaknar vid 9.
Du är inte hemma.
Sätter mig upp.
Lägger mig ner.
Somnar.
Vaknar vid 11.
Har fortfarande svårt att komma ihåg vad jag gör.
Nu ska jag ta på mig och åka och jobba.
Klackskor och trosor är alt jag har på mig.
Och hörlurar med HÖG musik.
Lyckeli och jag delade på en kanelbulle <3
nr 117
and I can't sleep at night.
My daddy says I'm spoiled,
that I just can't get it right.
Så är det och jag gråter så innerligt.
Det spårar ur och jag vågar inte
be om hjälp.
Jag ringer och din telefonsvarare
funkar inte ens.
Eller så är det annorlunda på natten?
Jag skickar ett sms och
tisdag nästa gång.
Funkar det inte tycker du det får
bli PA.
Jag gör 2 av 3 saker.
De två sakerna jag gör att det blir 5
sådär pang bom och jag känner att
nr 3 inte hade funkat alls.
Jag går därifrån.
Vita väggar och lugn.
Det hjälpte.
Det fick mig att kunna greppa verkligheten
igen och ni förstår inte hur läskigt det är.
Ni förstår inte för jag beter mig som
vanligt.
Jag pratar om det med ett leende.
Så ni förstår inte.
Det förväntar jag mig inte heller.
När jag säger det till dig är jag så
ärlig att jag gråter.
Jag känner att jag får gråta
även att du vet.
2 år har ju liksom gott.
Du sa att du liksom inte tänker så mycket
framåt när det gäller det utan att det blir
som det blir och då får vi lösa det.
Du sa dock att vi nog borde skaffa
tele och bredband fort.
Så jag tror du är orolig.
Jag är inte orolig.
Lite rädd när det händer
men inte orolig.
Jag är ivrig.
Vi har planerat och skjutit
och planerat och skjutit på det
igen kanske.
Det är stressande och jobbigt
att inte veta men jag ska
visa respekt.
Det gjorde verkligen ont.
Nu är jag bara en liten lort i
mina ögon.
Osäkerheten
och du har haft samma effekt
som honom.
Det skrämmer mig.
Det ordnar sig.
Men ja, jag är rädd.
Leverpastej
nr 116
Det går inte så
bra.
Du fattar inte hur ont
det gör.
Du måste börja visa
att du bryr dig snart.
Jag pallar snart inte mer.
Natten var hemsk.
Jag sa till tre gånger
och inte ens ett svar
fick jag.
Jag vet att du var upptagen
men din jag var suicid.
Lite fina ord hade hjälpt.
Men icke.
Är jag dum?
nr 115
Hur ska man sova då?
Det vinglar alldeles förfärligt
Finns inget att stå på
Inget att hålla fast i
Det är så rörigt och
instabilt alltihop
Det går inte gå rakt fram
Du är inte hemma
och dej måste man vara
väldigt försiktig med
Inga frågor om nåt allvarligt
bara om sånt som egentligen inte
betyder någonting
Sitta snällt och le
Vara positiv
Gömma sig på rummet efter
att du har fått för dig något
Dum tjock och elak
som förstör
Det gnager
Dina fina ord som kommer ibland
bara saktar ner allt
gör det mer hanterligt
Men du orkar inte alltid
Du blev orolig och jag fick lova
att ringa och be om hjälp
Mitt i veckan får vi se
Förövrigt kan jag ha ärvt en sjukdom till
Fågelsång
nr 114
Det började fint.
- Zaaaraaa!
Kroppen stressar upp sig och
jag är påväg att rusa ner för trapporna
för att hjälpa.
Stoppar mig själv.
Känslorna säger att jag måste ner.
Måste hjälpa.
Men i huvudet vet jag att det inte kommer hjälpa.
Det kommer vara tomt.
Jag vet det.
Egentligen.
Ändå..
- Zaaaaraaa!
Jag ignorerar så gott jag kan.
Stirrar ner i golvet och kämpar.
Efter ett tag hör jag en ambulans.
ignorera,ignorera,ignorera
inte mitt fel, inte mitt fej.
Det där är svårt.
Kommer det någonsin sluta.
Det är nog det jobbigaste.
Det som påverkar och känns mest.
Tack för att du och ni tog hand om mig <3
nr 113
För många.
För få svar.
Jag är för mycket
Försöker hålla tillbaks det
för dej, för oss.
Men känslor är svåra
saker.
Är jag så fel?
Jag ska bort nu iaf.
En vecka.
En vecka med andra
problem och
ett rum med luft
till dig.
Det är så svårt att inte
kunna förstå,
att inte veta.
Så svårt att styra sig själv
då och veta vart man ska
ta vägen.
Självständighet är svårt.
Vet inte.
Skitsamma.
>_<
nr 112
Skalbaggar i ögonen.
Vakna upp i panik.
Kålsvart och inte kunna andas.
Illamående av minsta rörelse.
Sen
det närmaste..
så långt bort.
Hur ska det sluta?
Rätt o fel?
Jag får ju aldrig veta.
Gråter ögonen ur mig.
Jag är så vilsen
och ignen att prata med.
För den jag skulle pratat med..
Jag ska försöka låta bli.
nr 111
Röda spår
Overklighetskänslor
Jag flyter omkring i det formlösa.
Det där snurrar i huvudet.
Halv 1 på natten
Z: Pappa?
P: Ja?
Z: Lova att inte bli arg...
P: vad?
Z: Jag tror jag behöver tejpas...
*sträcka fram armen som är inlindad i toapapper*
P: Säg inte att du...
att du börjat med skiten igen?!
Z: förlåt....
P: Jag fixar inte det här. Zara jag klarar inte det här.
P: In i badrummet! *drar mig till badrummet*
Det är ju djupt också!!
Z: Ja...annars hade jag inte sagt något...
P: *springa runt i cirklar*
Jag fixar inte det här,
jag fixar inte det här.
Z: Försök ta det lugnt!
P: Ta på dig. Vi ska till sjukhuset.
Z: *tar på mig och går ner*
P: Hoppas bilen går igång annars tänker jag tvinga hem ellen.
Bilen gick igång lika klockrent som vanligt. lilla skruttbilen <3
Vi sa inte mycket i bilen förrän vi nästan var framme.
P: Läser du bloggar om folk som gör sånt?
Z: Va? :S
P: Vi fick se det på jobbet. Någon som stod
vid en klippkant och skrev
att hon funderade på att hoppa.
Så jaewla själviskt.
Det var det värsta jag sett.
Z: Men personen mår förmodligen inte bra.
Väl inne på på sjukhuset fick vi vänta länge.
Oså kom det någon som hade världens
panikångestattack och vi lät honom gå före.
Pappa sa något om att han hatade akutväntrummet.
Att det påminde om massa. tpy mamma oså.
Jag försökte locka fram lite detaljer men han orkade
inte så jag distraherade honom genom att prata om annet.
När vi väl kom fram:
Sjuksköterska: Vad har du gjort?
P: Du får berätta själv...
Z: jag har...skurit mig.
Sjuksköterska: Med vadå?
Z: Rakblad...
Sjuksköterska: Var det rent?
Z.: ... jag tror det..
Sjuksköterska: Blöder det massa nu?
Z: *titta på det* nej. det gör det inte.
Sjuksköterska: Då kan ni sitta ner.
Vi tittade på något tv prog.
Sen blev vi inkallade.
Främling: Vad har du gjort?
Z:*försöka låta bli att börja skratta* jag har skurit mig
F: Ska undersköka din arm
*Börjar klämma på mina fingrar*
Jag märker att jag har sämre känsel i pekfingret så ungefär när han
är vid ringfingret börjar jag udnersöka mig själv
så han får be mig sluta.
Pekfingret domnar lite.
Sen blir det väntrummet igen.
Efter ett tag ropar en sjuksköterska vid namn Mathias upp oss.
M: Sitt här :)
Z: tack.
M:*tittar på såret*
Det blir nog tre stygn ungefär.
*får tag i en läkare*
Han börjar sy och jag blundar
M: Går det bra Zara.
Z: Jadå. *tittar när doktorn drar ihop trodarna.
2 stygn.
Mathias tejpar jämte stygnen där huden fortfarande
glipar.
Sen blir jag omplåstrad
med silikonplatta och bandage o grejer.
Sen får vi massa med oss hem.
orkari inte skriva mer men ungefär sådär.
nr 110
Ska det vara såhär
Jag orkar inte?
Det där med att sluta är inte så
lätt som ni verkar tro.
Ni besvikna.
2*2 blev det.
Något i mig skriker
"IGEN IGEN IGEN!"
Men då var det aldrig mer.
Jag vet inte.
Rastlösheten hugger in
Ångesten hugger in
självhatet hugger in.
Hur ska man hantera det?
Du sa iaf fina saker igår.
saker jag velat höra så länge.
Om du menade det vet jag inte men jag
hoppas det.
länge sen nu.
svårt det här.
nr 109
Jag önskar jag kunde sluta.
Nu.
Jag bara slutade.
Men tankarna bara fortsätter.
Det blir bara värre o värre igen.
Hårdare o hårdare.
Modigare o modigare.
Inget hjälper ju.
Va ska man ta sig till?
Finns det någon enkel väg?
Tror inte det.
Idag önskar jag att jag inte
hade någon födelsedag.
Det blir ju bara dumt och jobbigt
allt ihop.
nr 108
Blå blå smurf
Jag hamnar under vatten.
Jag ramlar.
Paniiiik känslan av
att falla baklänges om
o om igen.
Stressryckande i ben o
armar för att komma runt.
Hjärtklappning.
Deras hesa, rispiga och ilskna röster.
Zara! Zara! ZARA!
viftande hand i vita ljuset.
Jag kan inte hjälpa.
Hej då
