Paniiik

Koma

Jag är livrädd
Livrädd och tror att jag ska dö.
I natt kommer det ske.
Jag kommer dö.
Jag gråter i timmar till
de små vita gör så jag somnar.
Utan dem är jag vaken i timmar
Helt förstörd
Går runt i cirklar
Tyst tyst tyst
*banka och slå*
Ni kan inte nå mig
Jag hör er inte för allt oväsen.
Jag är rädd att himlen ska bli ett
hål och att allt ska frysa till is på sekunder.
Jag är rädd att såren på min rygg inte kommer
läka för att jag inte kan vara tillräckligt still.
Vad är jag värd?
Varför tycker ni om mig?
Jag är ointressant.
Jag har inga viljor?
Inga drömmar?
Eller har jag det?
Vågar jag ha det?

Jag älskar er iaf.
Jag bryter ihop hela tiden.

Karen

Till det stora huset med konstiga
trappor och konstiga konstverk har jag
börjat gå.
Jag är fortfarande tveksam och vägrar titta
i ögonen och kan inte sitta still.
Oartig snorunge som jag är.
Iaf.
Jag har tydligen en
humörsförändring eller vad
de kallades.
Oj rakt på sak.
Och så hade jag symptom på massa.
Det kan nog leda någon vart iaf.
För nu skajag utredas igen
och kanske blir det socialen med.

Jag är räddast i världen nu när du är så långt bort.
Jag vet vad du säger att det ordnar sig men du är ändå
så läskigt långt bort och jag behöver dej så sjukligt mycket just
nu när du inte har tid.

Och du min bästaste bästa lilla söta prinsessa.
Jag är rädd att vi inte är som förr.
Att du inte vill det.
Jag saknar dej och vill hjälpa dej.
Förstår du det?
Får jag det?
vill du?


<3

Imse vimse spindel

Det är två nr jag borde ringa
Jag orkar dock inte
Jag väntar på att klockan ska
bli läggdags
Jag orkar inte riktigt mer
Det gör ont överallt
varenda natt är hemsk
Jag borde ringa
och be om hjälp
för jag vill ju inte
eller jag kan ju inte
jag har ju lovat
Och innan dess kan jag inte
Nej.
det andra nr är inte lika viktigt
inte just nu
fast det är viktigt ändå
Karen.
Jag vill inte känna såhär.
Meningslöshet.

Jag vet inte hur sagan slutar.
God Natt

(dan innan utskrivningen)

Hare

Jag vet inte hure gick till.
Plöstligt bara var det där.
Känns inte så stabilt att jag lärt mig
det där.
Fast jag kanske inte vågar.
Det måste varit panikångest eftersom
jag inte kommer ihåg.
Jaha.
Undra om det märtes.
Förmodligen inte.
Jag är så trött idag.
Imorgon måste jag packa.
Imorgon bor jag inte här längre.
Trött.
Hur kommer det sluta?
Kommer jag ramla framotillbaks som en del gör?

Jag saknar dej!

Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Tycker ni om att jag är tillbaks?
Jag kan inte låta bli att undra...
Lies, lies, lies...
*KNÄCKT*

[ Skrivet någongång på H ]

Trasdocka

Dimman blir allt tätare
Det blir allt svårare att utskilja
färgerna.
Orkar mindre o mindre
igen.
Jag är så sjukt rädd
För det här stora
som jag inte ens tycker om.
Allting rasar. Varenda mur.
Det där allra sista
tar sig in överallt
Floder varenda dag
och det där hjälplösa
stresset som inte
har tid.

Men jag är odödlig.
Går alltid att pussla
ihop. Klistra.
Så länge ni är där
med glittret

<3

Don't hurt us
anymore, No!

Pepsijack mit i natt.


Jag är svår och vill inte riktigt.
Jag är negativ och vill inte äta alla små.
Efter många om o men
och olika förslag på lösningar så
vinner pepsi förslaget.
Försöka bli lugn av att dricka kletet.
men då måste man ta sig ner.
Jag hatar det.
Har alltid hatat det.
Jag är totalt livrädd för nerevåningen
på nätterna.
Lyckas dock intala mig att det är
tillräckligt värt och att jag inte
vet vad jag är rädd för så då äre nog ingenfara.
Så går ner för trappen.
Stel som en pinne.
Tänder hall lampan för det är ett måste.
Så man har koll.
Låter bli att tända alla andra lampor.
Lite duktigt.
Öppnar snabbt kylskåpet så det blir
ljust i köket.
häller upp pepsi och sneglar mot vardagsrummet.
O där ligger någon.
Jag får panik och slänger in pepsin
i kylen, tar glaset och stelare än stelast
och halvförlamat försöker jag
snabbt gå till trappan och släcker lampan och försöker
rusa upp fast kan knappt röra mig.
Hålen är i trappan är det mest skrämmande.
Jag får för mig att dem försöker få tag
i fötterna och jag hoppar från trappsteg
till trappsteg och göra alla möjliga hit och dit
för att dem inte ska få tag i mig.

Nu sitter jag på rummet o skakar.
De där vita ska nog ner ändå.
Fast än har jag inte bestämt mig.

Rutigt

Allt är ett skämt
Allt snurrar runt och
det sitter fler o fler kniwar i kroppen.
Ni sätter dit dem.
Jag wet warken ut eller in.
Will jag wara här.
Eller will jag wara där.
Det ända jag wet att jag will
är just nu omöjligt.
Det är snart twå wiktiga dagar.
Jag har ingen aning om hur det kommer gå.
Massa ätande och bestämmelser.
Gör si, gör så.
Annars är man fel.
Följer inte mallen.
Passar inte in.
Blickar.
Jag tål det inte.
Sen ska man wara duktig
Wara tacksam.
kanske inte på riktigt?

En timme kwar.
Sen ska jag tillbaks och tänka
öwer mina synder.
För sådana blew det.
Trots att jag inte will och trots att
du nu wet om det och accepterar det.
Men du kommer bli ledsen.
Mer ledsen.
Klarar jag aw att bära det?
Klarar jag aw att bära äwen dej?
Det wet jag inte.
Jag tror nästan inte det.
Det gör så ont warje gång.
Det drar ner mig så mycket.
Lowet är snart.
Är jag fri då?
Eller är jag hemma för att wända.
Det får jag nog fortsätta undra.
Måste träffa fler wita rockar.
Fler ändringar framotillbaks.
förmodligen.

Älskling.
Wi får aldrig flyga utan warandra.
<3

Alis wolat propriis!
<3

Odödlig.

Liten Gris

Jag snorar o snurvlar som en elefant i snöstorm.
Jag har helgpermission och är hos Prins.
Sen ska jag flyga i fara i vara tills söndag.
Jag är glad att jag är här.
Fick sprutnäseblod och tappade rösten
och det kändes så bra att vara med dej då
för jag skämdes inte så där
som jag skulle ha gjort
och det betyder att du har fått gå lite närmare.
Igen.

Kände mig lite vuxen idag och vandrade med hund
helt själv men nu kommer ångesten och jag är svag
som en liten Gris.

Någon undrade om jag mådde bättre.
Svaret på frågan är svårt.
 Jag tror inte jag mår bättre.
Jag mår iaff inte så bra att jag
kan bli fri släpt.
Jag ska försöka gå lite mer i skolan
nu dock.

Fast jag har fått farliga minnesluckor som dem inte kan förklara.
Jag gråter massor.
När ingen ser.


Poss på er <3

Jag följer inte med

Jag skriker.
Inuti.
Fy fabian.
Allt ser så mörkt ut.
Jag ska backa igen.
Jag måste det.
Det här funkar inte.
Jag ska lära mig orange.
Jag vet vad ni säger men
det handlar ju inte bara om det
utan det handlar om känslor
och om mig.

Framtiden är så skrämande.
Jag tror inte du kommer stanna.
Om du nu skulle stanna på ena nivån
så skulle du inte göra det på den andra.
Jag vet inte om jag vill som du?
Fixar vi det här?
Jag är så rädd.
Framtiden.
*paniiik*

Jag borde inte tänka så här men hålla?
Lite kolla måste man kunna ha.
Men jag fixar det inte riktigt.
Us.
Jag vill backa
backa
backa
backa
för jag är svag.

o livrädd.
Jag önskar ni kunde säga att ni vet att det blir bra.

Mumintroll.

Jag vågar inte säga nåt.
Jag vågar inte säga till någon.
Du orkar inte, jag förstår det. Faktiskt.
Men det gör ont för det är tungt att bära alldeles själv.
Jag vill säga det.
Jag vill inte vara ensam.

Jag mår inte så bra.
Jag mår ganska dåligt.
Det gör ont där inne.
Jag skakar av smärta.
Jag gråter som ett barn
för jag är rädd och orklös.
Kommer det verkligen någonsin bli bra?
Kommer det verkligen det?
Du är min tro på framtiden
men jag förbannar mina ord
för du tål nog inte att höra sånt.
Inte när jag är som jag är.
För jag är försvag
och tar för mycket av din ork.
Jag försöker backa.
Försöker hålla mig i skuggan
när det är som värst.
För din skull.
Och för hans skull.
Jag ska ju klara mig själv.
Jag är ju odödlig.
Som jag så fint säger.
Ler och skrattar och
gömmer alla spår bakom långa
tröjor och höga strumpor .
River lite diskret.
Drar o nyper.
Ni märker inte.
Eller så gör ni det
fast ni vill inte se och
då låtsas ni att det inte finns.
Jag ska gömma mig
Imon bor jag i min säng.

God nåt.

Jag fattar inte hur jag ska orka.
Jag orkar nog inte mycket mer.

10/11

Det måste hjälpa.

Höger förmak

Jag vet inte vad jag ska säga.
Kan rädsla bli djupare än såhär?
Kan man vingla mer?
Kan man man tvivla mer?
Finns det verkligen någonting att
stå på,
något att kämpa för,
något som kan lindra smärtan
och kaoset?
Jag tror inte jag tror det längre.
Rusande fram o tillbaks till personerna
innanför de låsta dörrarna som skrämmer mig
något enormt.
Frågande ögon som studerar varenda liten
rörelse man tar och tvingar fram
allt det jobbiga.
Och prata med varandra kan dem ju inte.
Sen blir det helt fel och vi
små och stora som är vilsa är bara
försöks kaniner i deras dumma lek.
Har dem några svar egentligen?
Eller är det mer:
"Vad händer om man gör såhär?"
Jag vet inte.
Jag är trött.
Fast det visste ni väl redan med tanke på
ringarna under ögonen.
Paniiik attackerna till höger o vänster.
Pladdret utan ord och mening.
Tappar jag bort mig själv?
Håller Dem på att vinna.
Håller jag på att bli en robot.
Kommer Dem styra resten av mitt liv
eller kommer det bli bra igen?

Jag pysslar så mycket jag kan
bara för att det blir någonting då.
Något som inte kan förvandlas till nåt
dumt.

Beror ju på hur man ser det.

Nu blir det muminbad och tända ljus.
Sen tassande i tofflor och kramar med flodis.
<3

I'm not sick but I'm not well.

Det går sådär
Framotillbaks.
Jag mår väl inte bättre
och jag vet inte om jag förstår
eller om jag inte gör det.
Jag mår nog, om jag vågar säga
det, ganska så skit.
Men det går att säga emot.
För så himla dåligt mår jag ju inte
och det finns alltid dem som har
det värre.
Det är ju förmodligen mitt fel
med för jag måste ju göra nånting fel.
Alla andra klarar ju av att leva
så himla bra och vara duktiga utan
att må dåligt och bli ledsen av
allt som sker.
Jag måste tänka fel eller något?
Tillåta mig må som jag gör.

Eller så får jag helt enkelt acceptera att
jag inte mår perfekt.
För som du alltid säger
så kan jag ju inte bli frisk
förrens jag inser att jag är "sjuk".

Skolan har börjat bli svår
att klara av nu.
Jag vill ju så sjukt gärna
vara duktig men jag orkar ju inte.
Jag gråter halva natten och tar ur smutsen
ur mig och när jag vaknar är jag så trött och kroppen
så ovaken att det tar några minuter, timmar, halvtimmar
innan jag ens kan stå på benen utan att ramla ihop.
Du ringde ju tillslut.
Det var bra.
Nu ska jag ta en mindre dos
och se om det blir bättre.
Men jag vet inte om jag vill.
För jag har tröttnat lite på det här.
Jag mår ju sämre nu.
Hallå?
Mina misstankar om att ni
gör mig till en robot ökar.
För jag blir ju så förändrad.
Humöret.
Mitt sett att se
på saker.
Och då blir jag rädd.
För det är ju inte jag.
Det är inte sån jag är.

Jag vill va snäll.
Jag vill va duktig.
Jag vill göra bra saker.
Jag vill orka.

Jag vill inte skrika
gråta och ha ont.

<3

Skattjakt.

Vi rusar omkring.
Vi?
Jag.

Jag rusar omkring.
Med gråten i halsen
och ständiga försök till
att dämpa det där som har
börjat göra så in i norden ont så
jag knappt vet vart jag ska ta vägen.
Du orkar knappt med och jag förstår
att det inte kan vara kuwl att få höra på
klagomål efter klagomål över det där som
inte ger med sig.
Misär.
Kattochråtta lek.
Och du jagar mig fram
å tillbaks och tvingar mig
till saker jag inte vet om jag vill.
Men jag gör så gott jag kan för att
lyda för det blir lugnast så.
Samtidigt måste jag smyga med det och
gömma det för om ni märker att jag slutar igen
kommer det inte funka och egentligen vill jag ju inte
sluta. Era regler är väl egentligen dem jag borde lyssna
på för ni är de som har rättast egentligen.
I den riktiga världen.
Det stora världen
Den jag inte riktigt känner till.
Den jag inte riktigt har koll och grepp på.
Jag virrar omkring och hjärnan är degigare än
vanligt och det här med skolan har börjat gå sådär igen.
Kan det inte börja hjälpa snart så att jag slipper det här.
Så att jag kan börja fungera normalt igen.
Kan jag inte få en paus ett tag så
att jag kan andas tills jag anpassat mig?
Så jag kan lära mig umgås
utan att bli en liten lerfläck.
Utan att fantisera om det svarta
där man inte andas.
Utan att märka mig för livet.
Utan att regna bort natt
efter natt
och utan att plåga dej.
 
Psykakuten.
Nej tack.

Kras

Jag är irriterad
Det är jobbigt och gör ont
Jag sitter fast och är negativ
Varför måste jag vara duktig jämt?
Jag vill bara vända och göra massa dumt.
Varför måste jag kämpa hela tiden?
Varför måste jag svälja 3000 robot
skapande saker (som jag för
övrigt har slarvat med)
Haha nu gråter jag med.
Jag vet att jag måste fixa allt själv
Men det är ett sjukt stort ansvar
och så sjukt mycket att tänka på och
allt blir bara förmycket för jag får ju aldrig
stanna och andas utan att jag måste
tänka på någonting som kan leda
till någonting eller något annat.
Och är det inte det så är
det något annat jag måste
tänka på och just nu vill jag inte
orka kämpa hela tiden.
Jag är trött.
Jag vill vila.
Jag är liten
Ser ni inte?!
Liten o svag?
Jag vill skrika att ni ska ta bort det
att ni ska hjälpa mej
men det finns inget ni
för det är
mitt krig.

Illamående i huvudet.

Jag ramlar av bussen och
snubblar ut på gatan och en annan
buss får tvärstanna.
Jag tappar saker och fumlar runt.
Jag uppfattar knappt vad ni säger och det
tar evigheter att förstå.
Det är jobbigt och ni är läskiga
för jag är så sjukt lätt skrämd just nu.
Jag stänger in mig i mig själv
och blundar.
Men det går inte ihop
för jag ska hålla kolla på 3000 projekt
och massa annat samtidigt och jag sparkar irriterat
på stenar.
Jag kommer bli en grå gammal kärring
med dåligt humör när jag blir vuxen.
Det är jag rädd för.
Det här blir inte som det brukar
för jag har studsbollar i huvudet.
Besvikelse?
För övrigt!
Vill jag berätta en saga.

Det var en gång en prinsessa som satt fast
i ett mörkt svart slott.
Hon var fasligt uttråkad och satt och snyftade i ett hörn.
Då kom en prins på en vit häst.
Han tog med henne hem till sitt slott i Barnarp och de lekte med djur,
lagade mat och bakade.
De spelade även Worms 4.
Prinsessan var fri och skrattade och log.
Snipp snapp slut
Så var sagan slut.

Hånfullhet.

Jag gömmer mig bland kuddarna.
Där under det varma trygga.
När jag inte längre kan hålla kvar
drömmarna trycker jag hörlurarna till
mobilen i öronen och vägrar öppna ögonen.
Tänker på om det där verkligen verkligen har hänt
eller om det bara är något min trubbiga hjärna hittat på.
Jag kommer inte på nått vettigt och eftersom det gör
för ont att tänka så avancerat ger jag upp det
och bestämmer mig för att hoppas att
det inte är verklighet.
Sen kommer den där ångesten.
Det där.
Varför Varför Varför
berättade jag det där för er.
FÅNIGT!
Osynlig.
Varför i sjutton visade jag upp det.
Varför gjorde jag mig svår.
Varför?
Det är inget att vara stolt över.
Är jag det?
Jag vet inte.
Men om jag är det
tycker jag inte om mig själv för
att jag är det.
Fånig.
Dum.

Jag sover nog hos dej i natt.
God natt <3

Igår.

Han vaktar mej.
Mannen med svarta ögon.
Jag är fångad under regnet.
Han har 1000 tals soldater.
Dem är små men deras
steg dånar i huvudet
och dem växer.