Paniiik

Börjar bli ont om bokstäver nu.
Men jag kommer nog på något.


Du mår dåligt igen.
Det skulle ju vara omöjligt nu?
Kanske inte omöjligt.
Men inser du inte?!

STÅ STILL OCH ANDAS!

Fast jag vet att det är svårt.
Men du måste.
En gång till.
Det går inte.
Och jag vet inte.
Vi skulle nog inte få samma kontakt?
Samma band..
Eller skulle vi?
Det vet man aldrig.
Men..
Försvinn inte.

Det gör sådär jobbigt ont nu.
Speciellt när du bara ligger där och inte orkar
för allting bara bankar och slår.
Jag tassar runt på tå så att du inte ska märka
att jag finns.
Men världen är luddig och det är svårt att
ta sig fram ohörbar när man inte ser.
Klumpigt.
Klarar knappt av att andas och dagen börjar med
att jag nästan svimmar.

Jag tänker på söta bomullstrosor med söta blommor och jämn hy.
Det är så det ska vara.
Fräscht.
Det är inte sån jag är.
Jag är fel.
Jag blir äcklad av mej själv.
Vill nästan inte att du rör vid mej
men dina händer ger magiska stötar som liksom
får det där onda att liksom göra mindre ont.
Kanske till och med nästan försvinna helt
för en stund?
Jag är ego och låter dej därför ta på mej.

Du ser det ingen annan ser
och du försöker göra det du verkligen verkligen
tror är bäst för mej.
Inte det som är bäst för världen.
Du är bra
Du är bättre än bra
Du är bästast!
<3

Nu ska jag till tandis.
Vet inte riktigt vad jag tycker om det.
Min tandis är snäll
men sen är jag ju oduktig och då blir de
snälla orden vassa som knivar.
Aja.

Förlåt