Paniiik

Bamseplåster

[  Warning. Det här blev alldeles för ärligt. Kanske inte ens kommer vara kvar ]

Jag blir förvånad.
Ni sväljer mina lögner utan att protestera?
Inte ens ett litet "säkert?"
Jag ler lite ibland och pratar.
Då märker ni inget,
inte om jag inte erkänner.
Jag är glad att du ser igenom.
Att du inte litar på mej när jag är sådär.
Att du försöker förstå
Att du piller på mej sådär lugnande när jag
inte har någon som helst kontroll.
Ändå måste det vara så jobbigt för dej.
För jag kan inte förklara.
Inte sådär bra så du verkligen förstår.
Jag kan väl typ inte förklara alls.
Varför har jag skuldkänslor för allt?
Varför säger jag förlåt för allt och inget?
Jag kan inte svara på det.
Jag vet ju.
Eller jag känner att jag verkligen
borde säga förlåt.
Jag känner det.
Jag känner att jag gör er ledsna
på konstiga sätt som ni inte ser
och då måste jag säga förlåt.
Måste.
Jag antar att det beror på nåt.
Repor i själen.
Kanske
Men jag kan inte förklara.
Jag kan inte förklara varför jag börjar rycka sådär
för jag förstår inte själv.
Och jag kan inte förklara hur jag kan få
så ont att jag inte kan andas utan
anledning.
Utan synbar anledning iaf.
Jag kan inte förklara varför lungorna låser sig
och jag kan inte förklara varför jag gör
det där dumma mer än att det faktiskt hjälper
och jag kan inte förklara varför det där svarta blir stort och
starkt sådär ibland ohc börjar bubbla.
Jag kan inte förklara varför det känns som jag har gift
underhuden. Sånt där som gör mej till en dålig vad jag nu är.
Jag kan inte förklara dem där som säger hemska saker
och jag kan inte förklara varför jag försöker göra som
du vill trots att det enligt er kan verka helt sjukt.
Och jag kan inte förklara varför jag har sån
"respekt" för dej trots att jag säger att
du tänker dumt.
Jag kan inte förklara.
Okej?

Jag är rädd.

<3

Tack du du du.
Du vet du?
Som alltid låter mej komma till dej
och ligga i din säng
och kleta ner ditt bröst med tårar.
<3

Lila feber

Det var fint igår.
Jag upplevde massa.
Men inombords.
Så tror inte ni förstår.
Jag hade dock velat vara
mer party och social.
Jag hade velat lära dej
med den fina rösten
och dialekten bättre.
Men så blev det inte.
Det blev mensvärk
och illamående
och piller och då
flippade psyket ur
och trots att du var
där och var gulligast
och tog hand om mej
när jag var svag kunde
jag inte erkänna för dej hur
svag jag var för det var
för mycket folk där.
Saker rörde sig och
det var skuggor i taket.
Men det blev bra och ni
brukar vara förstående så
jag hoppas ni inte blev ledsna.
Ni är bäst <3

Du lyckades trycka undan allt det svarta.
Jag lyckades fokusera på allt fint du sa.
Jag börjar lita på dej lite kanske.
Jag börjar nästan lite tro att du faktiskt
menar det du säger.
Att du faktiskt kan tycka om mej sådär
Jag är massa mkt tacksam <3

Stormigt och salt

Det där jag sa.
Det betydde inte nej.
Det var ett starkt ja egentligen.
Fast det sa jag inte.
Jag känner mej ihop tryckt.
Jag dränker er i hög musik.
Och ler fast allt gör ont.
Jag säger att det blir
bra utan att tänka mej för.
Jag tkr om att sitta sådär med dej.
Inte göra nånting mer än att
pilla och säga små saker
ibland.
Det var färg överalt och ni
tror ni såg var vi gjorde
men det var faktiskt inte sant.
Vi gjorde nåt helt annat.
Konstig musik och gråta dagen lång
Tack för att du kommer hit.
Du kanske lyckas få mej ur det här.
Andas.
Hej då.

Just another way to survive

Ringar i plast

Ännu en mirakel människa
Jag vet inte vad jag tkr eller tror.
Förra gången trodde jag ju på det.
"Hon kommer lösa allt! Vi litar på henne"
Denna hon sa idag
"Vi litar på honom. Jag har stort förtroende för honom."
Jag tycker det känns ungefär lika meningslöst.
Jag tror inte det kommer göra någon som helst
skillnad. Vi har iofs bestämt att vi ska göra det
där läskiga nu. Det där som jag borde gått
med på för längesen.
Men det är läskigt och skrämmande.
Det känns plast.
Ni kommer knuffa runt mej ett tag till
och sen är jag för gammal för
att få plats och att för att få
ta eran tid.
För att ni ska lyssna.

Nu är jag nästan elak.
För jag vet att du faktiskt
bryr dej för jag fick dej nästan
att gråta idag.
Det viftade jag bort med att jag
ville vi skulle tända ljus.
Du får inte bry dej.
Inte så mkt.
Det är emot reglerna.
Era regler.
Jag vill du ska få.
För du är massa snäll.
Men du har inte riktigt kraften
att kunna hjälpa.
 
Men jag överlever.
Idag blir det såpbubbleblås
Promenad med dej<3
Och massor med saft.
Hoppas jag.
<3

Kaos

Jag mår inte så himla bra som ni kanske märkt.
Just nu är det hemskt för det där svarta gnager konstant.
Skolan känns verkligen hemsk just nu och jag känner verkligen
för att ge upp. När jag vaknar på morgonen tänker jag typ "oh nej. inte igen"
Det som får mej att gå är typ ni, ni som glittrar.
Det är plågsamt att vara i skolan för jag känner att jag är kass kass kass.
Jag ger nästan upp det här med psykolog för jag kommer inte kunna
bli det ändå för jag tror man måste ha phett höga betyg för det.
Jag skulle kunna tänka mej jobba på skitjobb och bo billigt
och byta jobb då och då just nu.
Jag vill inte må dåligt mer.
Jag vill jobba på att må bra men det finns varken tid lr plats.

Är nervös inför fredag.
Fredagar ska vara dagar man längtar till.
Dagar med god mat i skolan och sen helg.
Sol och glitter.
Nu är jag mest bara nervös.
Eller inte nervös.
Det är fel ord.
Rädd kanske?
Det känns läskigt iaf.
Antingen blir det vita ovaler
eller så får jag fortsätta
leva med smärtan och hoppas de
går över.
Jag är rädd, okej?

Men för att skriva nåt bra.
Jag har världens bästa pojkvän.
Helt seriöst.
Finns ingen bättre än honom.
Man kan inte vara mer osjälvisk,
snäll och underbar än han.
Jag har även massa fina vänner.
Massa massa fina.
Alla har det inte så lätt men dem ställer
ändå upp.
Och jag älskar er alla.
Tack <3

Salt och rött

Det var meningen att det skulle bli
nåt bra och kuwl
Nåt för din skull.
Jag var taggad.
Och utan att ha en aning
så blev det bråk
Och nu känns det som det
var mitt fel.
Du får det att låta så
Jag borde förmodligen inte
skriva eller säga så.
Men så känns det
Jag visste inte ens att det var bråk om det?!
och nu är jag indragen
för jag har blivit en av "ni".
Det kändes inte bra.

Beror väl förmodligen på att jag redan mådde dåligt
att jag känner så. Men men.

Tvättmedel och gröna växter

Första dan i skolan efter lovet
Kommer jag verkligen överleva det här?
Det kommer jag förmodligen men jag vet
inte hur bra jag kommer klara det.
Jag är helt seriöst helt imponerad av folk
som kan gå in i ett rum, sätta sig på en stol
och sitta still och lyssna och vara uppmärksam
i över en timma och dessutom lära sig saker.
O.o
Jag vill med klara allt det där.
Men jag orkar inte.
Jag var på jätte bra humör när jag kom till skolan.
Överlycklig över att få träffa alla igen.
Sen första lektionen och det där svarta
inuti började växa igen.
Iiiuuuh *rysa*
Sen kunde jag inte sitta still och än mindre lyssna.
Kladdade och petade på dej *pet*
*Jak vara jobbigt*

Sen resten av dagen gick det upp och ner.
Nu är jag hemma och jag får verkligen kämpa emot
för att inte gråta.
Det gör ontontont och jag säger dumma
saker om att ge upp.
Men det kommer jag inte..
Ni är för värda för det.
Jag ska försöka ta mej ur det här nu.
Och göra nåt "vettigt".
Tex. plugga?
urk.

O.o
Förlåt

barfota spår i snö

Efter nästan en heldags bilfärd
är jag här.
Björnrike.
Det känns..
lite små läskigt
men det blir nog bra.
Eller det kommer bli bra
när jag vänjer mej.
Jag kommer få kuwl
men jag kan ändå inte sluta
vara orolig för hur jag kommer må.
Nu när vi har internet löser det sig väl
men jag har ändå inte planerat att
använda det särskillt mkt.

Bilfärden gick okej.
Fick en extrem ångestattack
någonstans när en tredjedel
av vägen var kvar.
Men det löste sig.
Jag kramade Hippie massa
och du skrev tröstande saker.
Sen kom jag hit och
fick tvångstankar och var
tvungen att diska
och placera ut saker fint.
Sen kändes det okej.
Sen satt jag och stirra och åt godis
tills du frågade om jag ville ta
fram datorn.
tack
jag tror nästan du förstod
<3

Hoppas ni har ett bra lov.
Det har jag planerat att ha.
Pussar
<3

Halvtrött, snurrig och varm

Smärtan i foten är det som får dagen
att gå runt idag.
Vaknade med stora svarta hålet i mej och smärta
så jag höll på att spy.
Jag är stressad och ledsen.
Det är ingen bra blandning.
Jag har inte alls tid att sitta här
egentligen men det gör jag ändå.
Jag är inte redo för det här än.
Jag har inte fattat än att jag imorgon
ca klockan sju kommer sitta i en bil
påväg till en stuga där jag ska bo
i en vecka.
Ingaproblem tänker ni säkert.
Men jag är lite små orolig
faktiskt.
Med tanke på hur jag har mått
det senaste.
Aja det löser sig.
Jag kommer sakna alla en himla massa iaf.

Ring & smsa
så blir jag glad och
överlever!

:*

Gräs mellan tårna

Just nu vill jag skrika att jag aldrig mer vill träffa någon.
Aldrig,aldrig,aldrig!
För det blir inte bra och jag gör fel.
Och tiden räcker inte till.
och det blir fel.
och så gör det ont.
oså blir det fel.
Jag fattar inte.
Jag vill att det ska gå ihop.
Men det gör ju inte det.
*Stor ledsen klump i magen*
Jag fattar seriöst inte hur folk orkar med mej
för jag orkar inte med mej själv.
Och ja jag är ganska negativ nu.

...

Utan den där listan
hade veckan inte alls
gått ihop för jag rör till allting.
Jag har ingen koll.
Försvinner här och där.
Håller knappt koll på vad som
verkligen finns och vilket som hör till
det där ...

Du pratade med mej.
Jag såg.
Jag hörde.
Men jag kunde inte få in orden
i hjärnan.
Har det hänt er någon gång?
Ni hör allt men kan inte förstå
även om ni faktiskt uppfattar orden?

orkar inte skriva mer för blir ju bara massa negativt.

men du.
Jag älskar dej
och du är viktig för mej.
Jag vill inte att det ska vara såhär.
Jag vill inte du ska känna sådär.
Vi kan lösa det här.
Kan vi?
Hata mej inte.

Onda cirklar

Det känns så himla meningslöst
För det blir ju seriöst värre och värre
Över allt
Alla är snälla och omtänksamma
men det känns konstigt för
berättar inte allt och då blir det konstigt
Jag vet att jag är phett negativ men ni fattar inte
Det börjar bli som dådådå
och jag är rädd.
Helt sinnessjukt rädd och orklös.


Gammal text ;

Precis som då men annorlunda

Jag blir sådär liten och hjälplös,
vill bara gömma mej.
Jag står och ser på när allt
hemskt sker...igen.
Allt jag kan förmå mej till att göra
är att gråta, precis som då.
Då var det ju förstårligt, för jag var
ju liten?
Man kan inte förvänta sig det ett
barn. Men nu?
Då som nu borde jag göra något.
Innan det är försent, igen.
Innan det finns en ny stjärna.
Innan det är fler skrämmande röster
i mörket.

[ Nej det handlar inte enbart om tyskan, nej. ]