Paniiik

Jag sover länge.
Det första jag hör när jag vaknar är dej.
Du ropar något om att din mobil inte är laddad så det går inte att nå dej.
Jag antar att du ska på promenad. Jag ligger kvar i sängen.
 Lyssnar på musik och tittar på snöflingorna som virvlar utanför fönstret.
Det är något tungt i luften.
Jag försöker vifta bort det med tanken på att jag ska äta pizza
och plugga matte med dej senare.
Jag går upp ur sängen. Sätter igång datorn och väcker L.
Jag pratar med er på msn.
Det är något jobbigt som gnager i mej så jag sätter mej i fönstret och tittar på livet där ute.
Barn leker i snön, hjälpsamma människor och en förälder som ropar och frågar om barnen vill ha varm oboy.
Det är fint och jag gråter.
Jag tänker att det är så jag vill att vi ska bli om vi får barn någongång. Varm oboy efter snölek.
L kommer in i rummet och vi lyssnar på musik medans jag tar på mej kläder.
Sen kommer du hem och det hörs att du tänker börja laga mat så jag
går ner för att säga att jag ska äta pizza med dej.
 Du blir sur och säger att du gick och handlade för min skull och
att jag hade beställt pommes och chickybits till lunch.
Det är inte sant så jag protesterar och säger att det inte var så jag sa
utan att jag bara hade sagt att jag någondag ville testa att fritera själv för att se om jag klarade det.
 Du gnäller då något om att det inte var vad du hört men att du hör ju så dåligt.
 Du är tjurig och jag blir ledsen och går därifrån.
 Jag skriver till dej på msn och frågar om vi kan äta pizza på kvällen istället.
Det tycker du att vi kan.
Du ropar och frågar om någon kan duka och eftersom L bara har nattlinne på sig går jag ner och börjar plocka fram tallrikar.
"Jasså, du ska äta hemma.." Muttrar du.
"ja, jag fick ju inget annat för dej" svarar jag utan att titta på dej.
Då säger du att du inte bryr dej men att du tycker jag är med kompisar alldeles för mycket.
När jag säger emot avbryter du mej och halvskriker att jag istället för att säga
emot kan tänka efter om du faktiskt inte har rätt.
 Att jag ena dagen umgås med någon
och nästa med någon annan och att om jag är hemma bara pratar med kompisar.
Jag svarar att "jag är ungdom och ungdommar är me.."
Längre hinner jag inte innan du vrålar att jag kan dra åt helvete.
Sen skriker du något om att jag aldrig mer ska säga något sådant till dej
och att man förväntar sig av ungdommar att dem ska jobba hemma.
Jag försvinner snabbt från köket och låser in mej på rummet och gråter.
Resten får ni lista ut själva.

God  natt.