nr 113
För många.
För få svar.
Jag är för mycket
Försöker hålla tillbaks det
för dej, för oss.
Men känslor är svåra
saker.
Är jag så fel?
Jag ska bort nu iaf.
En vecka.
En vecka med andra
problem och
ett rum med luft
till dig.
Det är så svårt att inte
kunna förstå,
att inte veta.
Så svårt att styra sig själv
då och veta vart man ska
ta vägen.
Självständighet är svårt.
Vet inte.
Skitsamma.
>_<
nr 112
Skalbaggar i ögonen.
Vakna upp i panik.
Kålsvart och inte kunna andas.
Illamående av minsta rörelse.
Sen
det närmaste..
så långt bort.
Hur ska det sluta?
Rätt o fel?
Jag får ju aldrig veta.
Gråter ögonen ur mig.
Jag är så vilsen
och ignen att prata med.
För den jag skulle pratat med..
Jag ska försöka låta bli.
nr 111
Röda spår
Overklighetskänslor
Jag flyter omkring i det formlösa.
Det där snurrar i huvudet.
Halv 1 på natten
Z: Pappa?
P: Ja?
Z: Lova att inte bli arg...
P: vad?
Z: Jag tror jag behöver tejpas...
*sträcka fram armen som är inlindad i toapapper*
P: Säg inte att du...
att du börjat med skiten igen?!
Z: förlåt....
P: Jag fixar inte det här. Zara jag klarar inte det här.
P: In i badrummet! *drar mig till badrummet*
Det är ju djupt också!!
Z: Ja...annars hade jag inte sagt något...
P: *springa runt i cirklar*
Jag fixar inte det här,
jag fixar inte det här.
Z: Försök ta det lugnt!
P: Ta på dig. Vi ska till sjukhuset.
Z: *tar på mig och går ner*
P: Hoppas bilen går igång annars tänker jag tvinga hem ellen.
Bilen gick igång lika klockrent som vanligt. lilla skruttbilen <3
Vi sa inte mycket i bilen förrän vi nästan var framme.
P: Läser du bloggar om folk som gör sånt?
Z: Va? :S
P: Vi fick se det på jobbet. Någon som stod
vid en klippkant och skrev
att hon funderade på att hoppa.
Så jaewla själviskt.
Det var det värsta jag sett.
Z: Men personen mår förmodligen inte bra.
Väl inne på på sjukhuset fick vi vänta länge.
Oså kom det någon som hade världens
panikångestattack och vi lät honom gå före.
Pappa sa något om att han hatade akutväntrummet.
Att det påminde om massa. tpy mamma oså.
Jag försökte locka fram lite detaljer men han orkade
inte så jag distraherade honom genom att prata om annet.
När vi väl kom fram:
Sjuksköterska: Vad har du gjort?
P: Du får berätta själv...
Z: jag har...skurit mig.
Sjuksköterska: Med vadå?
Z: Rakblad...
Sjuksköterska: Var det rent?
Z.: ... jag tror det..
Sjuksköterska: Blöder det massa nu?
Z: *titta på det* nej. det gör det inte.
Sjuksköterska: Då kan ni sitta ner.
Vi tittade på något tv prog.
Sen blev vi inkallade.
Främling: Vad har du gjort?
Z:*försöka låta bli att börja skratta* jag har skurit mig
F: Ska undersköka din arm
*Börjar klämma på mina fingrar*
Jag märker att jag har sämre känsel i pekfingret så ungefär när han
är vid ringfingret börjar jag udnersöka mig själv
så han får be mig sluta.
Pekfingret domnar lite.
Sen blir det väntrummet igen.
Efter ett tag ropar en sjuksköterska vid namn Mathias upp oss.
M: Sitt här :)
Z: tack.
M:*tittar på såret*
Det blir nog tre stygn ungefär.
*får tag i en läkare*
Han börjar sy och jag blundar
M: Går det bra Zara.
Z: Jadå. *tittar när doktorn drar ihop trodarna.
2 stygn.
Mathias tejpar jämte stygnen där huden fortfarande
glipar.
Sen blir jag omplåstrad
med silikonplatta och bandage o grejer.
Sen får vi massa med oss hem.
orkari inte skriva mer men ungefär sådär.
nr 110
Ska det vara såhär
Jag orkar inte?
Det där med att sluta är inte så
lätt som ni verkar tro.
Ni besvikna.
2*2 blev det.
Något i mig skriker
"IGEN IGEN IGEN!"
Men då var det aldrig mer.
Jag vet inte.
Rastlösheten hugger in
Ångesten hugger in
självhatet hugger in.
Hur ska man hantera det?
Du sa iaf fina saker igår.
saker jag velat höra så länge.
Om du menade det vet jag inte men jag
hoppas det.
länge sen nu.
svårt det här.
