nr 122

Som en döende svan

Jag blundar för jag har redan
känt hur paniiiken börjar bryta ut.
Ångesten har klippat sig fast
där under revbenen
och glitter rullar sakta ner
för kinderna.
Mummel, mummel, rött, kletigt, mummel, mummel.

Jag önskar du var här
som den trygghetsnarkoman jag är.
I dina armar är jag fri och
onåbar för de där.

oAo!


RSS 2.0