Paniiik

Kras

Jag är irriterad
Det är jobbigt och gör ont
Jag sitter fast och är negativ
Varför måste jag vara duktig jämt?
Jag vill bara vända och göra massa dumt.
Varför måste jag kämpa hela tiden?
Varför måste jag svälja 3000 robot
skapande saker (som jag för
övrigt har slarvat med)
Haha nu gråter jag med.
Jag vet att jag måste fixa allt själv
Men det är ett sjukt stort ansvar
och så sjukt mycket att tänka på och
allt blir bara förmycket för jag får ju aldrig
stanna och andas utan att jag måste
tänka på någonting som kan leda
till någonting eller något annat.
Och är det inte det så är
det något annat jag måste
tänka på och just nu vill jag inte
orka kämpa hela tiden.
Jag är trött.
Jag vill vila.
Jag är liten
Ser ni inte?!
Liten o svag?
Jag vill skrika att ni ska ta bort det
att ni ska hjälpa mej
men det finns inget ni
för det är
mitt krig.

Illamående i huvudet.

Jag ramlar av bussen och
snubblar ut på gatan och en annan
buss får tvärstanna.
Jag tappar saker och fumlar runt.
Jag uppfattar knappt vad ni säger och det
tar evigheter att förstå.
Det är jobbigt och ni är läskiga
för jag är så sjukt lätt skrämd just nu.
Jag stänger in mig i mig själv
och blundar.
Men det går inte ihop
för jag ska hålla kolla på 3000 projekt
och massa annat samtidigt och jag sparkar irriterat
på stenar.
Jag kommer bli en grå gammal kärring
med dåligt humör när jag blir vuxen.
Det är jag rädd för.
Det här blir inte som det brukar
för jag har studsbollar i huvudet.
Besvikelse?
För övrigt!
Vill jag berätta en saga.

Det var en gång en prinsessa som satt fast
i ett mörkt svart slott.
Hon var fasligt uttråkad och satt och snyftade i ett hörn.
Då kom en prins på en vit häst.
Han tog med henne hem till sitt slott i Barnarp och de lekte med djur,
lagade mat och bakade.
De spelade även Worms 4.
Prinsessan var fri och skrattade och log.
Snipp snapp slut
Så var sagan slut.

Hånfullhet.

Jag gömmer mig bland kuddarna.
Där under det varma trygga.
När jag inte längre kan hålla kvar
drömmarna trycker jag hörlurarna till
mobilen i öronen och vägrar öppna ögonen.
Tänker på om det där verkligen verkligen har hänt
eller om det bara är något min trubbiga hjärna hittat på.
Jag kommer inte på nått vettigt och eftersom det gör
för ont att tänka så avancerat ger jag upp det
och bestämmer mig för att hoppas att
det inte är verklighet.
Sen kommer den där ångesten.
Det där.
Varför Varför Varför
berättade jag det där för er.
FÅNIGT!
Osynlig.
Varför i sjutton visade jag upp det.
Varför gjorde jag mig svår.
Varför?
Det är inget att vara stolt över.
Är jag det?
Jag vet inte.
Men om jag är det
tycker jag inte om mig själv för
att jag är det.
Fånig.
Dum.

Jag sover nog hos dej i natt.
God natt <3

Igår.

Han vaktar mej.
Mannen med svarta ögon.
Jag är fångad under regnet.
Han har 1000 tals soldater.
Dem är små men deras
steg dånar i huvudet
och dem växer.

Robot prins?

Stirrar.
Vet varken ut eller in.
När jag mår såhär
ska jag svälja de där små vita.
Mina "räddare i nöden".
Men jag är inte taggad.
 Jag blir sur och slänger iväg saker.
För jag är rädd.
Ni försöker bara göra en robort av mej.
Ta bort mina känslor.
För det är ju allt räddaren i nöden
åstakommer.
Precis så som jag var rädd för.
Precis så som jag sa.
Så som jag inte ville skulle vara sant.
Förvirring och ensamhet.

Imon tänker jag gå till skolan.
Hur jag än mår.
För jag vill inte det här mer.
Det spelar ingen roll
om det är febersvettningar
eller ramlarunt i stjärnfall.
Jag ska gå imon.
Är det torsdag idag?