Paniiik

Blixt från klar himmel

Hemskaste orden.
Nästan i alla fall.
Jag hatar dem.
De  kom ur din mun igen
för tredje gången.
Kände hur all färg bara försvann
hur ansiktet.
Jag tappade allt.
Pang boom krash!
Sen menade du ju inte så.
Det blev lite klumpigt
men såren i själen hade redan börjat
blöda och det tar ett tag innan de
slutar.
Jag håller att kräkas och ryggar
undan när du rör mig.
Vågar inte lita helt.
Vågar inte röra,
inte ta.
Ryggar undan.
Pussar dig på pannan.
Glömde bort.
Sen gråter jag igen och släpper din hand som
jag märker att jag tagit.
Du frågar varför och jag kan inte förklara
men jag vågar helt enkelt inte just nu.
Förra gången var ett helvete
och jag behöver få smälta det här.
Jag kan stoppa ner det i lådan men
det är inte bra i längden.
Det tar tid att bygga upp förtroenden
igen.
Det vet du va?

Livrädd med stil

Jag biter mig i läppen.
Du kommer hem.
Jag ler.
Tar tag i saker.
Vi går.
Du åker.
Jag är med er.
Ni ska hem.
Jag ska hem.
Jag missar bussen.
Jag går.
Det svarta börjar växa igen.
Jag går.
Jag gråter villt.
Jag börjar hyperventilera.
Jag går.
Kroppen pallar inte och jag spyr.
Jag går.
Gråter.
Biter i läppen.
Går.
Kommer hem.
Kläderna ramlar av.
X antal lugnande.
För många.
Pepsi.
Ligger i soffan.
Väntar.
Lyckeli <3
Väntar.
Väntar.
Somnar.
Vaknar.
Ont i nacken.
Somnar.
Du kommer hem.
Vaknar.
Går till sängen.
Något annat kommer jag inte ihåg.
Sover.
Kommer inte ihåg något.
Du ska upp.
Jag ber dig sjukanmäla mig.
Jag somnar.
Vaknar av dina frågor.
Somnar.
Vaknar av att du sjukanmäler mig.
Somnar.
Vaknar vid 9.
Du är inte hemma.
Sätter mig upp.
Lägger mig ner.
Somnar.
Vaknar vid 11.

Har fortfarande svårt att komma ihåg vad jag gör.
Nu ska jag ta på mig och åka och jobba.
Klackskor och trosor är alt jag har på mig.
Och hörlurar med HÖG musik.

Lyckeli och jag delade på en kanelbulle <3

can't wake up in the morning,
and I can't sleep at night.
My daddy says I'm spoiled,
that I just can't get it right.

Så är det och jag gråter så innerligt.
Det spårar ur och jag vågar inte
be om hjälp.
Jag ringer och din telefonsvarare
funkar inte ens.
Eller så är det annorlunda på natten?
Jag skickar ett sms och
tisdag nästa gång.
Funkar det inte tycker du det får
bli PA.
Jag gör 2 av 3 saker.
De två sakerna jag gör att det blir 5
sådär pang bom och jag känner att
nr 3 inte hade funkat alls.
Jag går därifrån.
Vita väggar och lugn.
Det hjälpte.
Det fick mig att kunna greppa verkligheten
igen och ni förstår inte hur läskigt det är.
Ni förstår inte för jag beter mig som
vanligt.
Jag pratar om det med ett leende.
Så ni förstår inte.
Det förväntar jag mig inte heller.
När jag säger det till dig är jag så
ärlig att jag gråter.
Jag känner att jag får gråta
även att du vet.
2 år har ju liksom gott.
Du sa att du liksom inte tänker så mycket
framåt när det gäller det utan att det blir
som det blir och då får vi lösa det.
Du sa dock att vi nog borde skaffa
tele och bredband fort.
Så jag tror du är orolig.
Jag är inte orolig.
Lite rädd när det händer
men inte orolig.
Jag är ivrig.
Vi har planerat och skjutit
och planerat och skjutit på det
igen kanske.
Det är stressande och jobbigt
att inte veta men jag ska
visa respekt.
Det gjorde verkligen ont.
Nu är jag bara en liten lort i
mina ögon.
Osäkerheten
och du har haft samma effekt
som honom.
Det skrämmer mig.

Det ordnar sig.
Men ja, jag är rädd.
Leverpastej