Paniiik

Ord jag inte kan stava till

Paniken släpper och det där
härliga svidandet tränger igenom.
Jag vet inte vad jag har gjort
riktigt.
Det ända jag vet är att allt är för mkt
Jag hanterar inte det här
Alla tittar på ränderna
o säger att de försvinner
och de går att trolla bort
Sån ångest har jag över det
Att ni ser det
och kommenterar det
Det är för mkt i skolan
För mkt av dem
För mkt känslor
För mkt ensamhet
För mkt av allt
Kvävda skrik
Jag orkar inte mer

Zebror

Det finns där ständigt
Slutar inte
Ett evigt surr.
Ränder överallt
Det ända jag tänker på
En besatthet
Den ena säger att jag
likagärna kan ge upp för
det kommer jag ju i vilket fall
som helst göra någon gång
och då är det onödigt
att ha slösat all energi
och all kraft på att låta bli.
Den andra delen säger att jag är
dum om jag gör det.
Dum och fånig och att jag
borde växt ifrån det där för längesen.
Man kan inte bete sig hur som helt.
Jag vet inte.
Jag vet ju inget annat.
 Egentligen.
Jag tänker ju itne annorlunda
egentligen.
Vi får se.
Men eran besvikelse är det som är jobbigast
att tänka på.
Därför håller jag ut...
lite till iaf.
Trots att jag knappt kan sova
för allt tjat om
att jag inte har någon
självkontroll.
Dem är inte tysta mkt.

Bli rebell mot dig själv