Paniiik

 Batman och bamse

 Det är tröttsamt.
Deprimerande.
Ingenting smakar
som det ska och jag överväger
att sluta äta om det här inte går över.
Farmors tjat om att vi äter så lite och att vi borde
ta mer är som salt i såren för det är inte kul.
Inte någonstans.
Cola brukade kunna jämna ut min humörs kurva.
Men nu gör colan det nästan bara värre.
Igår var bevis för det.
Förlåt verkligen massa förlåt.
Det är inte meningen ni ska se sånt.
Urk jag skäms.
Hoppas du inte tkr det var för hemskt.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för känns som
jagt faller mest hela tiden och jag måste komma
på ett sätt att sluta med det för det är jobbigt.
Inte bara för mej.
Det är nästan värre att de kan skada er.

Och de där drömmarna.
Vad betyder dem?
En varning?
Eller
"Hahah det här kan du aldrig få"

Jag vet inte.
Jag vill bara att allt ska bli bra
och "normalt".
Orkish

Døda fiskar

Det är krig i mej.
Det har hållt på sen i natt.
Det är jobbigt.

S: Du kan inte gå på vatten.
Z: Nej,jag vet det.
S: Du kan inte gå på vatten.
Z: Nej, det kan jag inte.
S: Du kan inte gå på vatten.
Z: Nej, men hur många kan de då?
S: Du kan inte gå på vatten.
Z: Nej, jag kan inte.
S: Du kan inte gå på vatten.
Z: Jag vet..
S: Du kan inte gå på vatten.
Z: Nej.. .___.
S: Du kan inte gå på vatten.
Z: Jag kan læra mej?
S: Du kan inte gå på vatten.
Z: Nej det går inte.
S: Du kan inte gå på vatten.
Z: Nej jag suger.

Självhatet och värdelöskänslorna blir starkare.
Hon/den/det vinner mer och mer.

¨
Det är irriterande.
Allting smakar tvål.
Jag vet inte vad jag gjort.
Men eftersmaken på allt är tvål.
Det är på ett speciellt stället på tungan
Det är inte kuwl att äta då.
Blääää
Det är jobbigt.

Tack för du och ni hjälper mej<3

Jag är rädd.
Du är bästast någonsin.
Men jag smittar.
Jag förstör och förpestar.
Jag ser det.
Sen skiner solen och allt är fint.
Och allt är underbarast någonsin och det dåliga
finns inte och går inte förstå och
sen ett snedsteg och det är försent.
Du måste bort men det är redan försent.
Jag har redan börjat skada.
Du har redan sett mej förändras.
Det har redan kommit in i dej.
Men det kanske inte är försent.
Om jag släpper dej nu så
kanske du lyckas bli fri?
Tror du det?
Vill du det?
Jag vill inte.
Verkligen inte.
Inte egentligen.
Egoistiskt nog.
Jag älskar dej över allt annat.
Och du är finast och underbarast och allt sånt.
Det finns verkligen ingen bättre, ingen finare.
Och du får mej att må massa med bra.
Du får mej att hoppas och våga tro.
Du får mej att le och vara glad.
Och jag vill vara med dej men om jag förstör dje.
Det går inte.
Jag vill inte.
Jag vet inte.
Jag behöver dje.
men.
:'(

Jag är rädd älskling.
Vad vill du?

Oskyldiga lakan

 Det var en fin dag.
Tryggt och lugnt.
Jag var med dej.
Du höll mej i handen
mest hela dagen.
Vi skolkade och åt
god mat med fina människor.
Vi skrattade <3 
Jag köpte Alice pyjamas
och du hudkrämer.
Sen bjöd du på isglass.
Sen åkte vi hem till dej och
jag var förvirrad och kände inte
igen mej men jag hade ju aldrig varit
där förr?
Sen lekte jag med dina djur och skrattade
för mej själv.
Hahah ^^
Förlåt men jag är lätt road.
Jag hade kunnat ligga där på golvet
hur länge som helst.
I närheten av dej.
Sen skulle jag hem.
Alice var söt och gungade i kurvorna.

Jag vaknade klockan tre och du var inte där vilket
du hade varit i min värld så jag log och grät till
klockan fem då jag somna om.
Då drömde jag värsta skumma drömmen.
Jag typ släppte massa barn fria som
behandlades illa på olika sätt och så flydde vi genom
världen tills det löste sig för dem.
Så var jag ensam kvar och massa otäcka ville fånga mej.
Jag sprang runt i ett hus och upp för massa trappor och så
sprang jag in i ett litet rum.
Det var en symaskin där inne.
Jag vågade inte stänga dörren men vågade inte heller ha den
öppen.
Stängde jag den skulle jag inte kunna komma ut men var
den öppen skulle dem hitta mej så jag stängde den lite men
den stod på glänt.
Så öppnades dörren långsamt och jag blev livrädd oså var
det dududu som öppnade dörren..du som glittrar.
Oså räddade du mej.
Drömmen slutade med att jag kom hem till dej från
att ha hälsat på barnen jag räddade.
Hem till dej och en liten flicka vid namn Vera.
Jag visste tydligen inte om det för
jag ville pussa massa på dej för hade saknat dej
men du blev sur för du ville visa mej Vera.
Sen vaknade jag.

Nu vill jag nosa i ditt hår.
[ Det luktar såpbubblor ]
och possa i din nacke.
Saknar dej. <3

Ni kommer inte förstå

Alla drömmer om fåglar
 även du även jag
Plötsligt hamnar man väl under en spårvagn
För vasastan är som Chinatown
Och jag dansar med en flicka, hon dansar mig galen
Sen dansar hon med Rickard på trottoaren
Men varför är vi inte fler
Och det är bara du som ler
Det måste vara nåt fel på er
För inget är logiskt, inget är magiskt
och det är så tragiskt, så jag springer tillbaks till dig

Det var fint i går.
Våra själar var nära.
Och det är du & jag
Det kommer bli bra
Jag vet för du är speciell
Du glittrar.
<3

Sten i skorna och solregn

Vi faller på vägen.
Trillar ihop i små högar.
Över allt hela tiden.
Vi ställer oss upp enbart
för att visa upp en fin fasad.
Vi struntar i att läka såren
utan snubblar vidar tills
smärtan blir så olidlig att
vi inte står ut och faller ihop igen.
[ ..och igen.. o igen .. o igen ]
Men spelar det egentligen någon roll?
Har någon ens tid att se?
Alla är ju upptagna med att vingla
runt på sina trasiga liv.
Kan man verkligen vara helt hel?
Finns det någon som är färdig puzzlad?
Finns det verkligen någon
som glittrar och ler dygnet runt alla dagar?
Finns det någon som lever med det grå
och tycker det är faktiskt helt okej?
Finns det något sätt att bota det svarta?

Jag tror att jag just nu är inne i en depp period.
Ingenting smakar som det ska och jag längtar inte
ens efter pepsi, kanelbulle eller nougat.
Jag äter bara för att man ska.
Jag känner inte för att vara vaken utan vill helst sova
bort smärta men går upp ändå och går till skolan
som man ska bara för att man ska.
Jag tränar för att ni bestämde att jag skulle må bättre
av det om jag gjorde det regelbundet men jag vet inte
vad jag tycker?
Jag längar inte till något längre för jag har smått förlorat
hoppet. Fast det kommer nog tillbaks.
Jag orkar inte umgås med folk.
Knappt med dej och det är skumt och skrämmande.
Jag brukar vara social.
Det brukar vara det som räddar mej.
Men nu när jag inte orkar?

Men jag vet att det kommer bli bra.
Jag är bara trött.

Och du. du du du som glittrar. Du?
Jag tror att just nu.
Så vet jag varför det gör ont.
Just nu beror det nog på sorgsenheten.
Jag är ledsen så det gör ont.
Kan det vara så?

vill prata med dej.

förlåt
<3

Krossat glas

Om och om
igen
och ont gör det.
Jag vet inte vart jag ska
ta vägen för jag kan inte
be om hjälp för de finns
bara några få som de
känns rätt att be om hjälp
från och ni orkar inte
för det blir ju aldrig
bättre och då
stänger ni
av och
jag förstår
det, det gör jag.
Jag hade också stängt
av om jag kunde.
Men det kan jag inte.
Jag förstår er och jag är
inte sur men just då, då när
jag är ensammast och minst och
räddast i hela stora världen.
Då känner jag mej rätt
övergiven för jag klarar inte
av det själv.
Jag klarar inte av
att hantera smärtan och
skräcken och ångesten.
Jag klarar inte av att ligga där själv
 och gråta i hopp om att någongång
få somna och slippa ifrån
allt som är jobbigt o dumt.
Jag vill också kunna
stänga alla dörrar
och gå ut och
låtsas som om
det inte finns.
Le och vara glad.
Utan att ha ont.
Men jag vet inte hur.

Vi är ensammast av alla.


Förlåt

[ Inget personligt. Bara hur det känns ]

Svarta vågor

Vill inte vakna.
För då gör det ont.
Vill inte försöka sova
för då är det ännu värre.
Igår var nog värst på
lääääänge.
Ett par jeans utlöste
världens självhat attack.
Nästan ingenting fick
mej att bli lugn.
Det är sådär jag är
rädd för när blir.
När jag inte har någon
kontroll alls.
När jag följer varje
impuls.
Urk.
Det var inte kul.
>.<

Randiga rænder

Idag.
Det har inte
varit tyst.
Inte någonstans.
Det är førvirrande och
jobbigt nær det blir
sådær.
Jag har inte
sagt något till någon
før ni har nog med
ert eget.
och jag vill inte ta plats.
Førlåt.
♥

Hål i strumporna

Återigen ligger jag som en klump på golvet
Jag fattar seriöst inte hur det kan göra såhär ont
utan någon egentlig anledning. Det är helt sjukt.
Återigen säger jag till alla som lyssnar
att jag inte orkar mer, att det inte funkar.
Men jag ger inte upp.
Det är inte min grej.
Antar jag.
Det är inte vad jag vill.
Hur ont det än gör snubblar jag vidare
i värsta fall med några nya cirklar
Mörkret svävar.
Allting rör på sig.
Hoppar framochtillbaks.
Lamporna blinkar och dem.
Urk.
*dränka allt i musik*
God natt

Du måste vara blind.
För du kan inte se när löven faller ner.

rostiga spikar

Sängen blev fasligt tom.
Jag sitter i en hög på golvet och
tittar sorgset på den och små glittriga
pärlor rullar ner för kinderna.
Tyst tyst tyst!
Önskar så det gör ont att du kunde stanant.
Ingenting hade spelat någon roll.
Det hade bara känts massa tryggt att du var där
Dina andetag.
Ångesten ringlar omkring på golvet och kletar
fast i allt i närheten.
Aj?
okej.