Paniiik

Höger förmak

Jag vet inte vad jag ska säga.
Kan rädsla bli djupare än såhär?
Kan man vingla mer?
Kan man man tvivla mer?
Finns det verkligen någonting att
stå på,
något att kämpa för,
något som kan lindra smärtan
och kaoset?
Jag tror inte jag tror det längre.
Rusande fram o tillbaks till personerna
innanför de låsta dörrarna som skrämmer mig
något enormt.
Frågande ögon som studerar varenda liten
rörelse man tar och tvingar fram
allt det jobbiga.
Och prata med varandra kan dem ju inte.
Sen blir det helt fel och vi
små och stora som är vilsa är bara
försöks kaniner i deras dumma lek.
Har dem några svar egentligen?
Eller är det mer:
"Vad händer om man gör såhär?"
Jag vet inte.
Jag är trött.
Fast det visste ni väl redan med tanke på
ringarna under ögonen.
Paniiik attackerna till höger o vänster.
Pladdret utan ord och mening.
Tappar jag bort mig själv?
Håller Dem på att vinna.
Håller jag på att bli en robot.
Kommer Dem styra resten av mitt liv
eller kommer det bli bra igen?

Jag pysslar så mycket jag kan
bara för att det blir någonting då.
Något som inte kan förvandlas till nåt
dumt.

Beror ju på hur man ser det.

Nu blir det muminbad och tända ljus.
Sen tassande i tofflor och kramar med flodis.
<3

Så att säga.



Du sprang så fort du kunde för att hinna få ett lyft igen.
 Du kvittade all din trygghet mot en kick som inte hjälpt dig än.
Du ville bryta isen. Men du klarade inte krisen.
 Det vet du, men det tar emot. Du kanske borde tänkt på hur du mår.
 Du kanske borde tänkt på hur det går.
Du kanske borde tänkt på konsekvensen, mer än kicken, idiot.
Så nu står du på din topp och ingen bryr sig om din egotripp.
Du fick ditt lilla lyft och hänger upp ditt lilla tidningsklipp.
Va kul, att det gick vägen, du som varit så benägen.
 Men vem är det som du tävlar mot?
 Vad är det egentligen du vill ha?
Vem är det du vill verka som att va?
 Du borde leva livet, men du söker nånting annat, idiot!
Du somnar i ett rus och vaknar upp och har en noja till.
 Du tänker, nu ska jag för alltid vara soft och cool och tyst och still.
 Det är skönt att vara sober, men som många klaustrofober ser du tystnaden och lugnet som ett hot.
Det kryper och det kliar överallt.
 Det hettar till när du försöker ta det kallt.
Du irrar vidare i samma turbulens och ignorerar, idiot!
Du tror att det är livet som är snett, men har du alls nån koll?
Du tar dig nåra turer ut i snåren, sen tillbaks på noll.
Du repeterar fraser om kickar och extaser.
Om att alltid va på stående fot.
Du vill alltid vara fri och leva ut.
Men är invecklad som en råbandsknut.
Och själva livet står och skrattar åt din väntan på mirakel, idiot!
Du tar din vän till krogen, där du trivs och kan va offensiv.
Du talar om dig själv, som om du visste nåt om kärleksliv.
Succéer, kabaréer, entréer och turnéer. Ignorera gärna vännen mittemot.
 Du pratar strunt om allting runtomkring, som om hon inte betydde nånting.
Men, vem är det som du tänker på om natten, när du vakar, idiot?
Vad konstigt att du vinglar för dig själv när du har svårt att stå.
 Din vän har gått ifrån dig med miraklet som du väntat på.
Det blir max ett litet skvaller när du slutligen faller.
Och ingen står och tar emot. Du kanske borde tänkt på hur du mår.
Du kanske borde tänkt på hur det går.
Du kanske borde tänkt på nånting mer än bara kicken,
 idiot!

I'm not sick but I'm not well.

Det går sådär
Framotillbaks.
Jag mår väl inte bättre
och jag vet inte om jag förstår
eller om jag inte gör det.
Jag mår nog, om jag vågar säga
det, ganska så skit.
Men det går att säga emot.
För så himla dåligt mår jag ju inte
och det finns alltid dem som har
det värre.
Det är ju förmodligen mitt fel
med för jag måste ju göra nånting fel.
Alla andra klarar ju av att leva
så himla bra och vara duktiga utan
att må dåligt och bli ledsen av
allt som sker.
Jag måste tänka fel eller något?
Tillåta mig må som jag gör.

Eller så får jag helt enkelt acceptera att
jag inte mår perfekt.
För som du alltid säger
så kan jag ju inte bli frisk
förrens jag inser att jag är "sjuk".

Skolan har börjat bli svår
att klara av nu.
Jag vill ju så sjukt gärna
vara duktig men jag orkar ju inte.
Jag gråter halva natten och tar ur smutsen
ur mig och när jag vaknar är jag så trött och kroppen
så ovaken att det tar några minuter, timmar, halvtimmar
innan jag ens kan stå på benen utan att ramla ihop.
Du ringde ju tillslut.
Det var bra.
Nu ska jag ta en mindre dos
och se om det blir bättre.
Men jag vet inte om jag vill.
För jag har tröttnat lite på det här.
Jag mår ju sämre nu.
Hallå?
Mina misstankar om att ni
gör mig till en robot ökar.
För jag blir ju så förändrad.
Humöret.
Mitt sett att se
på saker.
Och då blir jag rädd.
För det är ju inte jag.
Det är inte sån jag är.

Jag vill va snäll.
Jag vill va duktig.
Jag vill göra bra saker.
Jag vill orka.

Jag vill inte skrika
gråta och ha ont.

<3

Skattjakt.

Vi rusar omkring.
Vi?
Jag.

Jag rusar omkring.
Med gråten i halsen
och ständiga försök till
att dämpa det där som har
börjat göra så in i norden ont så
jag knappt vet vart jag ska ta vägen.
Du orkar knappt med och jag förstår
att det inte kan vara kuwl att få höra på
klagomål efter klagomål över det där som
inte ger med sig.
Misär.
Kattochråtta lek.
Och du jagar mig fram
å tillbaks och tvingar mig
till saker jag inte vet om jag vill.
Men jag gör så gott jag kan för att
lyda för det blir lugnast så.
Samtidigt måste jag smyga med det och
gömma det för om ni märker att jag slutar igen
kommer det inte funka och egentligen vill jag ju inte
sluta. Era regler är väl egentligen dem jag borde lyssna
på för ni är de som har rättast egentligen.
I den riktiga världen.
Det stora världen
Den jag inte riktigt känner till.
Den jag inte riktigt har koll och grepp på.
Jag virrar omkring och hjärnan är degigare än
vanligt och det här med skolan har börjat gå sådär igen.
Kan det inte börja hjälpa snart så att jag slipper det här.
Så att jag kan börja fungera normalt igen.
Kan jag inte få en paus ett tag så
att jag kan andas tills jag anpassat mig?
Så jag kan lära mig umgås
utan att bli en liten lerfläck.
Utan att fantisera om det svarta
där man inte andas.
Utan att märka mig för livet.
Utan att regna bort natt
efter natt
och utan att plåga dej.
 
Psykakuten.
Nej tack.