Paniiik

Jag låter er skada.
Riva slita dra.
Bita riva slå.
Jag ger råd och leker stark.
Jag liksom?
Försök tro på det iaf för jag säger nog rätt bra saker.
 Ibland.
 Fast jag blir jätte förvirrad.
 Era ord.
 Mina tankar som jag försöker måla över.
 Det är inte bra.
 Men det gör inget.

 Nu tappade jag bort mej.
 Jag tänker som förr.
 Trasslar in mej.
 I glitter och färg
 Känns som ni kanske inte förstår.
 Och det är nog bra.
 Jag vet inte riktigt hur jag ska
 kommaloss dock.
Du är iaf fin och försöker verkligen förstå.
 Jag är så himla glad för det.
Lättare att andas i din närhet.

 Just nu,
 Just nu behöver jag gråta.
 Det känns.
 Ibland lyckas jag nästan men inte helt.
 Det kommer liksom inte ut.
 Det hjälper inte att göra det där heller.
 Det sitter fast.
 Det är stort och svart och
 sitter fast där innanför revbenen.
 Ångest kanske?
 Jag vet inte.
Det stora svarta

 Jag är försiktig med orden.
 Bara till dej skriver jag dem nästan ärligt.
 Du du du som inget kan göra.
Det är nästan elakt.
Förlåt

Älskar er alla <3