Paniiik

 Dåliga spiraler som sagt.
Bryr jag mej?
Nej.
Eller jo det är klart jag gör.
Lite iaf.
Jag undrar hur jag kommer tänka sen.
Just nu känns det som om jag kommer tänka
"det var en del av mitt liv"
Men kommer jag det?
Om folk frågar oså?
Jag kommer ju inte alltid tänka som jag gör nu.
Tror jag inte, även om det känns så.

Om man tänker efter så är jag ju ganska dålig.
Säg inte emot nu för ni vet inte.
Jag gör ju precis allt dumt man kan göra.
Eller nej det gör jag inte.
Men jag gör dumma saker.
Många.
Skolan gör allt till en stor nedåtspiral tror jag.
Och jag trivs lite
samtidigt som det gör ont så jag skriker.
Inombords iaf.
Det känns liksom tryggt att vara tillbaks i gamla banor.
Men varför?
Jag vill vara duktig och klara saker.
När det inte funkar mår jag dåligt och flyr.
Är det så konstigt att jag väljer glittret och skratten istället
för det där som jag inte klarar av?
Det där som får mej att vilja spy.
I min värld är det ganska logiskt men jag förstår ju också
att det inte alls är bra.
Jag vill klara.
Jag vill vara duktig.
Jag vill verkligen.
Men kan ni hjälpa mej att klara av det så att
det inte gör så himla ont?
Typ sakta ner.
Ta en sak i taget.
Lyssna på mej.
När jag klarar och när jag inte klarar.
Då skulle jag förmodligen klara mer och mer.
Men nej.
Samhället funkar inte så.
Det är jag som är dum
  dum
 dum
 dum
&
fel.
.

Förlåt.