Paniiik

I feel alive, when you're beside me

Jag anstränger mej.
Biter ihop.
Blundar.
Skriker i kudden.
Tyst.
Jag mår bra.
Jag låtsas.
Jag vill det ska bli bra
Det går inte så fort.
Jag vet att du hoppades och trodde
Det trodde inte den kunniga.
Eller är hon kunnig?
Heter det ens så.
Aja.
Jag fick någonslags hopp.
Någonslags ork.
Bet ihop.
Två dagar än så länge
och det är redan nästan omöjligt.
Men jag är envis.
Jag vill det ska läka.
Jag vill det ska vara tyst.
Jag vill le och skratta.
Och inte vara sådär tung
och mörk och svart inuti.
Jag vill kunna vara delaktig.
Vill inte behöva sitta tyst och titta
på för att det är allt jag orkar.
Det blir bra tillslut tror jag.
Faktiskt.
Jag hoppas på snart
men det är inte så troligt.