nr 49

Stormigt och salt

Det där jag sa.
Det betydde inte nej.
Det var ett starkt ja egentligen.
Fast det sa jag inte.
Jag känner mej ihop tryckt.
Jag dränker er i hög musik.
Och ler fast allt gör ont.
Jag säger att det blir
bra utan att tänka mej för.
Jag tkr om att sitta sådär med dej.
Inte göra nånting mer än att
pilla och säga små saker
ibland.
Det var färg överalt och ni
tror ni såg var vi gjorde
men det var faktiskt inte sant.
Vi gjorde nåt helt annat.
Konstig musik och gråta dagen lång
Tack för att du kommer hit.
Du kanske lyckas få mej ur det här.
Andas.
Hej då.

Just another way to survive

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0