Paniiik

Bamseplåster

[  Warning. Det här blev alldeles för ärligt. Kanske inte ens kommer vara kvar ]

Jag blir förvånad.
Ni sväljer mina lögner utan att protestera?
Inte ens ett litet "säkert?"
Jag ler lite ibland och pratar.
Då märker ni inget,
inte om jag inte erkänner.
Jag är glad att du ser igenom.
Att du inte litar på mej när jag är sådär.
Att du försöker förstå
Att du piller på mej sådär lugnande när jag
inte har någon som helst kontroll.
Ändå måste det vara så jobbigt för dej.
För jag kan inte förklara.
Inte sådär bra så du verkligen förstår.
Jag kan väl typ inte förklara alls.
Varför har jag skuldkänslor för allt?
Varför säger jag förlåt för allt och inget?
Jag kan inte svara på det.
Jag vet ju.
Eller jag känner att jag verkligen
borde säga förlåt.
Jag känner det.
Jag känner att jag gör er ledsna
på konstiga sätt som ni inte ser
och då måste jag säga förlåt.
Måste.
Jag antar att det beror på nåt.
Repor i själen.
Kanske
Men jag kan inte förklara.
Jag kan inte förklara varför jag börjar rycka sådär
för jag förstår inte själv.
Och jag kan inte förklara hur jag kan få
så ont att jag inte kan andas utan
anledning.
Utan synbar anledning iaf.
Jag kan inte förklara varför lungorna låser sig
och jag kan inte förklara varför jag gör
det där dumma mer än att det faktiskt hjälper
och jag kan inte förklara varför det där svarta blir stort och
starkt sådär ibland ohc börjar bubbla.
Jag kan inte förklara varför det känns som jag har gift
underhuden. Sånt där som gör mej till en dålig vad jag nu är.
Jag kan inte förklara dem där som säger hemska saker
och jag kan inte förklara varför jag försöker göra som
du vill trots att det enligt er kan verka helt sjukt.
Och jag kan inte förklara varför jag har sån
"respekt" för dej trots att jag säger att
du tänker dumt.
Jag kan inte förklara.
Okej?

Jag är rädd.

<3

Tack du du du.
Du vet du?
Som alltid låter mej komma till dej
och ligga i din säng
och kleta ner ditt bröst med tårar.
<3