Paniiik

Kampen mot brödet

Besviken
Jag är besviken
Det är nog vad jag är
Jag förstår att det inte är lätt
Jag förstår att du inte vet vad du ska göra
Men säg det då?!
Istället för att låtsas att problemet inte finns.
För det är så himla uppenbart.
Du kan inte inte veta om det.
Isf är du blind döv och korkad.
Det vet jag att du inte är.
Visst det kanske gör ont med tanke på ...
Men du behöver inte göra nåt åt det men du kunde ju typ någon gång fråga
hur jag mår?
Jag skulle förmodligen bli så paff då att jag
skulle ljuga men då hade du iaf frågat.
Det hade förmodligen känts bättre och det hade känts som jag hade fått berätta.
Att jag någon gång när det är som värst kan gå till dej och säga att det inte funkar.
Att världen inte snurrar och att luften är tjock och skär som rakblad
i halsen när man andas.
Jag kanske skulle känna att det var okej att berätta vad jag gör åt det
Men nej.
 Vi total ignorerar.
Det finns inte för då är det inte jobbigt.
Hatar det här teater skitet.
Jag borde väl berätta ändå men är så himla osäker
Vet inte alls hur du kommer reagera
Och med tanke på de gånger jag verkligen försökt och du har skällt på mej
så har jag väl inte världens lust att försöka igen
 ...
Fast för min skull funderar jag på att ta med dej till hon den där.
Min mamma en gång i veckan.
Så att du får veta endel iaf.
Det kanske blir som men köttbullarna
Jag blir besviken
Men ska man göra någonting ska man göra det ordentligt
Så du kanske inte ska fråga om du inte verkligen vill veta hur jag mår.
Okej?

Förlåt för min gnällighet just nu och typ alltid.