Paniiik

Krossat glas

Om och om
igen
och ont gör det.
Jag vet inte vart jag ska
ta vägen för jag kan inte
be om hjälp för de finns
bara några få som de
känns rätt att be om hjälp
från och ni orkar inte
för det blir ju aldrig
bättre och då
stänger ni
av och
jag förstår
det, det gör jag.
Jag hade också stängt
av om jag kunde.
Men det kan jag inte.
Jag förstår er och jag är
inte sur men just då, då när
jag är ensammast och minst och
räddast i hela stora världen.
Då känner jag mej rätt
övergiven för jag klarar inte
av det själv.
Jag klarar inte av
att hantera smärtan och
skräcken och ångesten.
Jag klarar inte av att ligga där själv
 och gråta i hopp om att någongång
få somna och slippa ifrån
allt som är jobbigt o dumt.
Jag vill också kunna
stänga alla dörrar
och gå ut och
låtsas som om
det inte finns.
Le och vara glad.
Utan att ha ont.
Men jag vet inte hur.

Vi är ensammast av alla.


Förlåt

[ Inget personligt. Bara hur det känns ]