Paniiik

Sten i skorna och solregn

Vi faller på vägen.
Trillar ihop i små högar.
Över allt hela tiden.
Vi ställer oss upp enbart
för att visa upp en fin fasad.
Vi struntar i att läka såren
utan snubblar vidar tills
smärtan blir så olidlig att
vi inte står ut och faller ihop igen.
[ ..och igen.. o igen .. o igen ]
Men spelar det egentligen någon roll?
Har någon ens tid att se?
Alla är ju upptagna med att vingla
runt på sina trasiga liv.
Kan man verkligen vara helt hel?
Finns det någon som är färdig puzzlad?
Finns det verkligen någon
som glittrar och ler dygnet runt alla dagar?
Finns det någon som lever med det grå
och tycker det är faktiskt helt okej?
Finns det något sätt att bota det svarta?

Jag tror att jag just nu är inne i en depp period.
Ingenting smakar som det ska och jag längtar inte
ens efter pepsi, kanelbulle eller nougat.
Jag äter bara för att man ska.
Jag känner inte för att vara vaken utan vill helst sova
bort smärta men går upp ändå och går till skolan
som man ska bara för att man ska.
Jag tränar för att ni bestämde att jag skulle må bättre
av det om jag gjorde det regelbundet men jag vet inte
vad jag tycker?
Jag längar inte till något längre för jag har smått förlorat
hoppet. Fast det kommer nog tillbaks.
Jag orkar inte umgås med folk.
Knappt med dej och det är skumt och skrämmande.
Jag brukar vara social.
Det brukar vara det som räddar mej.
Men nu när jag inte orkar?

Men jag vet att det kommer bli bra.
Jag är bara trött.

Och du. du du du som glittrar. Du?
Jag tror att just nu.
Så vet jag varför det gör ont.
Just nu beror det nog på sorgsenheten.
Jag är ledsen så det gör ont.
Kan det vara så?

vill prata med dej.

förlåt
<3