Paniiik

Jag är rädd.
Du är bästast någonsin.
Men jag smittar.
Jag förstör och förpestar.
Jag ser det.
Sen skiner solen och allt är fint.
Och allt är underbarast någonsin och det dåliga
finns inte och går inte förstå och
sen ett snedsteg och det är försent.
Du måste bort men det är redan försent.
Jag har redan börjat skada.
Du har redan sett mej förändras.
Det har redan kommit in i dej.
Men det kanske inte är försent.
Om jag släpper dej nu så
kanske du lyckas bli fri?
Tror du det?
Vill du det?
Jag vill inte.
Verkligen inte.
Inte egentligen.
Egoistiskt nog.
Jag älskar dej över allt annat.
Och du är finast och underbarast och allt sånt.
Det finns verkligen ingen bättre, ingen finare.
Och du får mej att må massa med bra.
Du får mej att hoppas och våga tro.
Du får mej att le och vara glad.
Och jag vill vara med dej men om jag förstör dje.
Det går inte.
Jag vill inte.
Jag vet inte.
Jag behöver dje.
men.
:'(

Jag är rädd älskling.
Vad vill du?