Paniiik

Everything is like a loaded gun

Jag sitter i solen vid hamnkanalen.
Allt är fint och glittrar men jag ser det inte.
Jag skakar, allt skakar.
Jag gråter.
Det är så mycket nu.
Det gör så där sjukligt ont
och jag blir förvirrad och vilsen av
allt som händer. Av allt det svarta som finns.
Jag blåser lite såpbubblor då och då
för att göra ett försök att le
men måste sluta
så snart igen
för att inte svimma.
Jag vill hålla dej i handen
konstant för att inte blåsa iväg
och falla omkull.
Eller ja, förutom då.
Det där fåniga med nr 2
grejen som inte betyder ett skit
egenltigen utan som jag mest tänker för
att skada tror jag.
Svartsjuka är inte min grej.
Det är så mycket att fixa.
Jag hade hoppats att det skulle bli
mindre sånt nu så jag kunde försöka reda
ut mej själv.
Så blev det ju inte.
Jag misslyckades och
det gjorde sjukligt ont .
 Jag föll och vingarna
var förlamade och gick inte att fälla ut.
Har inte kommit ur det där riktigt än.
Ville be om hjälp och insåg igen
att det inte finns någon hjälp att få.
Man får ta en lapp och stå i kö.
Och då är det inte ens säkert man får hjälp.
Kanske några tröstande ord för det
finns inget mer någon kan göra.
Jag måste laga, puzzla och limma själv.
Ni kan bara se på och få mej att le.
Jag önskar det fanns någon jag kunde
ringa dygnet runt när det blir sådär.
Någon man kunde träffa.
Någon man kunde gråta hos jämt.
Någon som hade det som jobb.
Någon man inte behövde vara rädd
att skada och rispa i.
Någon som visste vad man kunde
göra när man vill dö fast man inte alls vill egentligen.
Jaewla smärta.
Vill ju bara bli fri.
Fri.
Slippa känna.
Eller hur?