Paniiik

Skattjakt.

Vi rusar omkring.
Vi?
Jag.

Jag rusar omkring.
Med gråten i halsen
och ständiga försök till
att dämpa det där som har
börjat göra så in i norden ont så
jag knappt vet vart jag ska ta vägen.
Du orkar knappt med och jag förstår
att det inte kan vara kuwl att få höra på
klagomål efter klagomål över det där som
inte ger med sig.
Misär.
Kattochråtta lek.
Och du jagar mig fram
å tillbaks och tvingar mig
till saker jag inte vet om jag vill.
Men jag gör så gott jag kan för att
lyda för det blir lugnast så.
Samtidigt måste jag smyga med det och
gömma det för om ni märker att jag slutar igen
kommer det inte funka och egentligen vill jag ju inte
sluta. Era regler är väl egentligen dem jag borde lyssna
på för ni är de som har rättast egentligen.
I den riktiga världen.
Det stora världen
Den jag inte riktigt känner till.
Den jag inte riktigt har koll och grepp på.
Jag virrar omkring och hjärnan är degigare än
vanligt och det här med skolan har börjat gå sådär igen.
Kan det inte börja hjälpa snart så att jag slipper det här.
Så att jag kan börja fungera normalt igen.
Kan jag inte få en paus ett tag så
att jag kan andas tills jag anpassat mig?
Så jag kan lära mig umgås
utan att bli en liten lerfläck.
Utan att fantisera om det svarta
där man inte andas.
Utan att märka mig för livet.
Utan att regna bort natt
efter natt
och utan att plåga dej.
 
Psykakuten.
Nej tack.