Paniiik

Höger förmak

Jag vet inte vad jag ska säga.
Kan rädsla bli djupare än såhär?
Kan man vingla mer?
Kan man man tvivla mer?
Finns det verkligen någonting att
stå på,
något att kämpa för,
något som kan lindra smärtan
och kaoset?
Jag tror inte jag tror det längre.
Rusande fram o tillbaks till personerna
innanför de låsta dörrarna som skrämmer mig
något enormt.
Frågande ögon som studerar varenda liten
rörelse man tar och tvingar fram
allt det jobbiga.
Och prata med varandra kan dem ju inte.
Sen blir det helt fel och vi
små och stora som är vilsa är bara
försöks kaniner i deras dumma lek.
Har dem några svar egentligen?
Eller är det mer:
"Vad händer om man gör såhär?"
Jag vet inte.
Jag är trött.
Fast det visste ni väl redan med tanke på
ringarna under ögonen.
Paniiik attackerna till höger o vänster.
Pladdret utan ord och mening.
Tappar jag bort mig själv?
Håller Dem på att vinna.
Håller jag på att bli en robot.
Kommer Dem styra resten av mitt liv
eller kommer det bli bra igen?

Jag pysslar så mycket jag kan
bara för att det blir någonting då.
Något som inte kan förvandlas till nåt
dumt.

Beror ju på hur man ser det.

Nu blir det muminbad och tända ljus.
Sen tassande i tofflor och kramar med flodis.
<3