Paniiik

Hånfullhet.

Jag gömmer mig bland kuddarna.
Där under det varma trygga.
När jag inte längre kan hålla kvar
drömmarna trycker jag hörlurarna till
mobilen i öronen och vägrar öppna ögonen.
Tänker på om det där verkligen verkligen har hänt
eller om det bara är något min trubbiga hjärna hittat på.
Jag kommer inte på nått vettigt och eftersom det gör
för ont att tänka så avancerat ger jag upp det
och bestämmer mig för att hoppas att
det inte är verklighet.
Sen kommer den där ångesten.
Det där.
Varför Varför Varför
berättade jag det där för er.
FÅNIGT!
Osynlig.
Varför i sjutton visade jag upp det.
Varför gjorde jag mig svår.
Varför?
Det är inget att vara stolt över.
Är jag det?
Jag vet inte.
Men om jag är det
tycker jag inte om mig själv för
att jag är det.
Fånig.
Dum.

Jag sover nog hos dej i natt.
God natt <3