Paniiik

Klor

Det började fint.

- Zaaaraaa!

Kroppen stressar upp sig och
jag är påväg att rusa ner för trapporna
för att hjälpa.
Stoppar mig själv.
Känslorna säger att jag måste ner.
Måste hjälpa.
Men i huvudet vet jag att det inte kommer hjälpa.
Det kommer vara tomt.
Jag vet det.
Egentligen.
Ändå..

- Zaaaaraaa!

Jag ignorerar så gott jag kan.
Stirrar ner i golvet och kämpar.
Efter ett tag hör jag en ambulans.
ignorera,ignorera,ignorera
inte mitt fel, inte mitt fej.

Det där är svårt.
Kommer det någonsin sluta.
Det är nog det jobbigaste.
Det som påverkar och känns mest.

Tack för att du och ni tog hand om mig <3