Paniiik

Karen

Till det stora huset med konstiga
trappor och konstiga konstverk har jag
börjat gå.
Jag är fortfarande tveksam och vägrar titta
i ögonen och kan inte sitta still.
Oartig snorunge som jag är.
Iaf.
Jag har tydligen en
humörsförändring eller vad
de kallades.
Oj rakt på sak.
Och så hade jag symptom på massa.
Det kan nog leda någon vart iaf.
För nu skajag utredas igen
och kanske blir det socialen med.

Jag är räddast i världen nu när du är så långt bort.
Jag vet vad du säger att det ordnar sig men du är ändå
så läskigt långt bort och jag behöver dej så sjukligt mycket just
nu när du inte har tid.

Och du min bästaste bästa lilla söta prinsessa.
Jag är rädd att vi inte är som förr.
Att du inte vill det.
Jag saknar dej och vill hjälpa dej.
Förstår du det?
Får jag det?
vill du?


<3