Paniiik

can't wake up in the morning,
and I can't sleep at night.
My daddy says I'm spoiled,
that I just can't get it right.

Så är det och jag gråter så innerligt.
Det spårar ur och jag vågar inte
be om hjälp.
Jag ringer och din telefonsvarare
funkar inte ens.
Eller så är det annorlunda på natten?
Jag skickar ett sms och
tisdag nästa gång.
Funkar det inte tycker du det får
bli PA.
Jag gör 2 av 3 saker.
De två sakerna jag gör att det blir 5
sådär pang bom och jag känner att
nr 3 inte hade funkat alls.
Jag går därifrån.
Vita väggar och lugn.
Det hjälpte.
Det fick mig att kunna greppa verkligheten
igen och ni förstår inte hur läskigt det är.
Ni förstår inte för jag beter mig som
vanligt.
Jag pratar om det med ett leende.
Så ni förstår inte.
Det förväntar jag mig inte heller.
När jag säger det till dig är jag så
ärlig att jag gråter.
Jag känner att jag får gråta
även att du vet.
2 år har ju liksom gott.
Du sa att du liksom inte tänker så mycket
framåt när det gäller det utan att det blir
som det blir och då får vi lösa det.
Du sa dock att vi nog borde skaffa
tele och bredband fort.
Så jag tror du är orolig.
Jag är inte orolig.
Lite rädd när det händer
men inte orolig.
Jag är ivrig.
Vi har planerat och skjutit
och planerat och skjutit på det
igen kanske.
Det är stressande och jobbigt
att inte veta men jag ska
visa respekt.
Det gjorde verkligen ont.
Nu är jag bara en liten lort i
mina ögon.
Osäkerheten
och du har haft samma effekt
som honom.
Det skrämmer mig.

Det ordnar sig.
Men ja, jag är rädd.
Leverpastej