Paniiik

Blixt från klar himmel

Hemskaste orden.
Nästan i alla fall.
Jag hatar dem.
De  kom ur din mun igen
för tredje gången.
Kände hur all färg bara försvann
hur ansiktet.
Jag tappade allt.
Pang boom krash!
Sen menade du ju inte så.
Det blev lite klumpigt
men såren i själen hade redan börjat
blöda och det tar ett tag innan de
slutar.
Jag håller att kräkas och ryggar
undan när du rör mig.
Vågar inte lita helt.
Vågar inte röra,
inte ta.
Ryggar undan.
Pussar dig på pannan.
Glömde bort.
Sen gråter jag igen och släpper din hand som
jag märker att jag tagit.
Du frågar varför och jag kan inte förklara
men jag vågar helt enkelt inte just nu.
Förra gången var ett helvete
och jag behöver få smälta det här.
Jag kan stoppa ner det i lådan men
det är inte bra i längden.
Det tar tid att bygga upp förtroenden
igen.
Det vet du va?